Man är glasare i blodet, men man är mer som människa än sitt jobb

I oktober 2012 kom beskedet. Glasbruken i Åfors (Grundad 1876) och Orrefors (Grundad 1898, kunglig hovleverantör) skulle läggas ner den 11 juni 2013. I takt med höstmörkret spred sig ett tungt svårmod över glasriket. Arbetskamrater fick gå hem. De som inte blev uppsagda flydde det sjunkande skeppet. Ugnarna kallnade. Hur skulle man orka?
Åforsteatern löste situationen på sitt vanliga sätt:
Genom att spela teater och allmänheten bjöds in på en föreställning i The Glass factory i Boda Glasbruk. Åhörarsalen var sprängfylld av publik och extra stolar fick bäras in. Slutorden som framfördes av Anders Andersson handlar om Åfors och om Glasriket.

"1987 var det kris, Åfors skulle mer eller mindre läggas ner. Då blev vi räddade så att säga i sista minuten.
Ny ägare, ny VD kom och inspirerade oss.
TUT TUT, full fart framåt
Full fart i fabrikerna. Och vet ni? trots att vi nog jobbade hårdare än nånsin förr var det roligt.
Man minns denna tid med glädje,trots det tuffa tempot.
Vi trodde på nåt, Man satsade på nya och gamla formgivare. Man experimenterade- det var liv och fart
Det hände, vi syntes, vi trodde.

ja, sen kom den stora fusionen, synergieffekter eftersträvade och dom första som fick känna på att bli"synergerande" var Johansforsarna.
Sen snurrade det på. Ägare skiftade. VD:are kom och gick. På slutet av den tid var vi danskägda var det kris igen
Sandviks glasbruk i Hovmantorp hade redan strukit med.
Kris

Då blev vi räddade i sista sekunden igen.
Ny ägare, ny VD kom in och inspirerade oss med stora planer. Nya butiker, nya säljkanaler och nytt tänk
TUT TUT! Full fart framåt! Full fart i fabrikerna. Det blev roligt igen. Vi hade nog en framtid trots allt.

Men mycket hade ändrats.
Världen liksom förändrades, blev mera oförugsägbart. Det svängde fortare och fortare. Det som hände långt,
långt bort påverkade oss här i Glasriket. Och efter smällen 2008 lyckades vi aldrig riktig resa oss.
Vi sprang och sprang men kom aldrig riktigt ifatt.

Ändå tycker jag att all vår kamp engagerade många människor inombords och utomskärs. Allt detta lämnade ett viktigt
arv efter sig. Arvet är kämpaandan i sig- att vägra lägga sig ner och dö.
Att vägra dö inom sig som människa trots alla svårigheter.
Man är glasare i blodet, men man är mer som människa än sitt jobb"

Ur boken: Och sen då... vad händer i Glasriket.