Nu ska jag berätta om landsbygdsjournalistik.
Jag har just varit hos en gammal kvinna som ville berätta om något som finns i hennes ägo, något som knyter an till ytterligare något som jag nyligen har skrivit om.
"Du får inte skriva vad jag heter eller var jag bor. Man är ju rädd för tjuvar", sade hon.
Jag lovade att hålla hennes identitet och vistelseort hemlig.
"Här är den där saken jag berättade om. Men du får inte säga att den är min."
- Nej då, jag lovar.
"Säkert?"
- Jättesäkert!
Sedan fick jag diverse upplysningar hämtade ur historiska dokument.
"Men du får inte skriva att du fått dem av mig!"
- Nej då, det är ingen fara. Du kan vara helt lugn.
"Man vet ju aldrig nu för tiden."
- Nej, men i det här fallet kan du vara helt säker.
"Jag har ju alltid varit samlare och har massvis av roliga saker. Men dom får du inte se."
- Du väljer själv vad du vill visa. Jag har inte rätt att kräva något.
"Nej, jag vill inte visa mer. Om du inte lovar att inte säga att du har sett dom?"
- Jag lovar, men som sagt: Du behöver inte visa dom.
"Kom med här då."
Sedan fick jag se mängder av intressanta föremål. Jag fick dessutom ta del av ett helt liv.
-Den här lilla figuren... Den kommer från Alsterbro glasbruk, visste du det?
"Nähä, det visste jag inte. Men du får inte säga det till nån. Om folk får reda på det... Man vet aldrig."
Hon ville visa allt hon hade, och när jag gick därifrån efter en dryg timme:
"Du var mej en trevlig pojk. Nu ska du få en kram!"
Och så fick jag det. Hennes hemlighet har inte avslöjats på denna plats, inte hennes identitet eller vistelseort heller. Jag ville bara berätta om ännu ett av de möten som säger mig att jag haft en enorm tur:
Jag gör det jag älskar mest, och det är dessutom alltid trevligt att bli omnämnd som "pojk" - i synnerhet ett år som detta.
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar