Ljuset från datorn fick det annars mörka rummet att te sig beckmörkt, och när redaktörn flyttade blicken från den klart lysande skärmen, där hans facebooksida framträdde med all önskvärd tydlighet, för att se sig om såg han först ingenting. Ögonen behövde några sekunder på sig att vänja sig vid mörkret, som egentligen inte var mörker, utan stämningsljus skapat av en fönsterlampa. Detta var, förutom datorskärmen, rummets ända i bruk varande ljuskälla.
På skrivbordet, till vänster om skärmen, stod sonens tandborstglas. Ambitionen var annars att sonen skulle borsta tänderna i badrummet, men ibland var det besvärligt att få till stånd en tandborstning värd namnet, men om proceduren förlades till datorplatsen blev den åtminstone av utan bråk.
Intill tandborstglaset låg en äppelskrutt. Sorten var Ingrid-Marie, och det var sonens absoluta favoritäpple. Under de senaste veckorna hade det varit svårt att hitta Ingrid-Marie i livsmedelsbutiken, och när redaktörn uppehöll sig vid tanken på ett genomsnittligt utbud av äpplen i de livsmedelsbutiker han oftast besökte mindes han att kvaliteten hade varit något sämre än tidigare. Kanske var det så att säsongen för Ingrid-Marie var över.
Mellan tandborstglaset och äppelskrutten låg snusdosan. Den var halvfull och av märket Kaliber - den vita sorten, det vill säga den svagare varianten. Redaktörn mindes med ett snabbt leende vilken stor sak det något år tidigare hade varit att gå över från Catch licorice till Kaliber.
Han var en vanemänniska och under några förvirrade dagar hade han befarat att inget i livet skulle bli sig likt igen; för att han bytte ett dyrt snus mot ett billigt. Men tidens, i det här fallet, smeksamt följsamma tinktur läkte de eventuella såren och nu var det självklart att nyttja Kaliber, inte Catch, och om han nu skulle återgå till det senare skulle det inte kännas som ett kärt återseende, utan som ett högst obegåvat drag. Det var, naturligtvis, dels en fråga om pengar, dels en fråga om styrka, för Catch var starkare än Kaliber och redaktörn tyckte inte om att någon minut efter att ha stoppat en snuspåse under överläppen känna en obändig lust att klättra på väggarna. För just den effekten hade starkt snus på honom, och då skall man minnas att Catch ändå var betydligt svagare än andra märken med ett högre nikotininnehåll.
Det var först svårt att urskilja vad som låg bortom tandborstglaset, äppelskrutten och snusdosan. Något avtecknades i det dova dunklet i jämnhöjd med dataskärmen, men sedan redaktörn koncentrerat sig på att fästa blicken tills hjärnan avgjorde att skärmens ljus kunde överges för att bringa klarhet i denna frågeställning fann han att det var dvd-omslaget till den på alla vis geniala spelfilmen "Niceville" - historien om hur en ung, vit kvinna på 1960-talet genom att tänka självständigt drog sitt strå till stacken för att påvisa det absurda i segregation och den i kvävande dimma vilsegångna tanken om att en "ras" stod över en annan.
Detta var en av redaktörns absoluta favoritfilmer och han hade sett den så många gånger att han nu kunde den utantill. Sådant var värt att minnas: Det vansinne som så lätt blir kutym när ingen ställer besvärliga motfrågor.
Han såg på klockan, även den på dataskärmen, att det var dags att gå till sängs. Han övergav det sociala mediet, tog tandborstglaset, äppelskrutten och snusdosan och lämnade rummet efter att ha släckt trivselbelysningen i fönstret.Ännu en välsignad dag var till ända, men innan han gav sig i kast med nattbestyren ställde han sig vid kylskåpet. Där fanns den goda osten, och två eller möjligen tre skivor gjorde varken till eller ifrån. Det verkade nämligen som om våren var kommen, och det var givetvis värt att fira.
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar