På nära håll såg han vad alkoholen kunde ställa till med. Det dracks kopiösa mängder på bruken, bland annat för att en del av lönen betalades ut i brännvin, och när han var fem år lovade han sin prövade mor Emma att aldrig röra starkvarorna.
Det höll han, och senare sade han, att det var tur, för visst hade han påbrå - och därtill en dragning åt omåttlighet.
Han blev blomslipare, precis som sin far August, men kärleken förde honom till Åfors. Hon hette Karin och de träffades på dans i Transjö folkets hus. Jag har trott att det var framför allt på grund av det jag alltid varit så uppslukad av Transjö; byn i sig, folkets hus och så bruket förstås.
Men det finns ännu en förklaring:
Morfar blev arbetslös efter Kruegerkraschen, och det startades sliperi på fastigheten Ljungheden mellan Eriksmåla och Spritsmåla. Kompanjon var Sigvard Gustavsson, senare Fjällbrink, och morfar hade i sin oskuldsfullhet trott att den forna arbetsgivaren, Eric Åfors, gärna skulle sälja råglas till det nystartade lilla företaget.
Men icke så.
Det var helt uteslutet, för ett företag med tre personer konkurrerar lätt ut ett med 120 anställda. Det blev även blankt nej från Johansfors och Boda, men ett bruk ställde gladeligen upp: Transjö.
Annars hade det blivit svårt, och att min uppväxt långt senare blev trygg i huset som morfar byggde var i hög grad beroende av att familjen Brauer i Transjö välkomnade nya verksamheter i närområdet.
Det kanske är därför jag sätter så enormt stort värde på den av uranoxid grönskimrande transjöskålen som igår kom med posten.
Eriksmålaglas växte snabbt och när morfar och Fjällbrink skildes åt för att morfar och mormor skulle ta över Långasjö vårdhem 1957 hade sliperi- och spegelfabriken omkring 70 anställda.
Morfar var inte född med silversked i mun. Tvärtom. När han kom till Åfors som 19-åring ägde han en halmmadrass och ett litet bord som han hade gjort i träslöjden. Det var det hela, och han blev en working class hero, för även om det gick bra för honom glömde han aldrig någonsin varifrån han kom. Han ställde alltid upp för de behövande, jobbade vid sidan om som god man, och han vek aldrig från sin humanistiska grundsyn.
Han vågade gå sin egen väg och jag är tacksam för att jag ställde många frågor till honom innan han somnade in på hösten 1989. Att tänka längre än till sitt eget, att se ett värde i att människor har ett jobb och en tro på sig själva, att medverka när något byggs upp, att vara en människa som kan se sig själv i spegeln utan att kisa.
Det var det viktigaste han lärde mig.
Och facklan förs vidare.
Skrivet av Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar