1137 föddes en kurdisk pojke vid namn Yusuf i Tikrit vid Tigris i nuvarande Irak. För eftervärlden skulle han bli känd som Salah ad-Din, ”den fromme”, ett namn som västerländska krönikörer sedermera förvrängt till Saladin. Hans levnadsöde framstår som ett av de mest dramatiska i den arabiska historien och han kom att lämna ett djupt avtryck som en bland världshistoriens främsta statsmän och fältherrar.
Under 1100-talet var Mellanöstern en högst våldsam och kaotisk region, plågad av krig och motsättningar. Islam var splittrat i två så kallade kalifat, det fatimidiska i Kairo (shia) och det abbasidiska i Bagdad (sunni). Kaliferna, vars forna makt vilat på föreställningen att de var Guds ställföreträdare på jorden, hade vid den här tiden förlorat sitt politiska inflytande och var degraderade till religiösa symbolfigurer för de stormän och legosoldater som innehade den verkliga makten.
De kristna korstågen hade påbörjats i slutet av 1000-talet. Ursprungligen hade initiativet kommit från den byzantinske kejsaren Alexios I, som med alla krafter verkade för ett bekämpande av islam och återerövring av förlorade områden i Mindre Asien. När de egna krafterna varit otillräckliga för denna strävan hade Alexios vädjat om stöd hos de europeiska kungahusen. Med påvlig sanktion hade det första korståget trummats samman, vilket omfattade någonstans mellan 50 000 och 100 000 personer, de flesta franker och normander.
På grund av den politiska splittringen i regionen hade korståget inte mött något samlat militärt motstånd och så gott som hela den syriska kusten, från Armenien i norr till Akabaviken i Röda havet i söder, kunde snabbt erövras.
När Jerusalem intogs 1099 utropades ett kungadöme som inbegrep dagens Israel, Palestina och Libanon. Sammanhållningen bland korsfararna var dock långtifrån god och mer eller mindre självständiga stater uppstod i de erövrade områdena i norr: grevskapen Edessa och Tripoli samt furstendömet Antiokia.
Korstågen, och den skoningslöshet med vilken de kristna trupperna for fram – bland annat hade stora delar av Jerusalems civilbefolkning, kvinnor, barn och gamla inräknade, massakrerats i och med intagandet – orsakade inte oväntat starka reaktioner bland muslimerna. Högljudda krav på islamsk enhet och vedergällning blev snabbt ett gångbart politiskt redskap för skarpsynta arabiska ledare som utnyttjade det heliga krigets rättfärdighet för att bedriva krig även inom den muslimska världen.
När Zengi återerövrade Edessa från korsfararna 1144 innebar det framför allt att hans egen maktställning konsoliderades i förhållande till hans rivalers. Samtidigt med dessa händelser växte Saladin upp i Damaskus. Uppgifterna om hans barn- och ungdomstid är ytterst sparsamma, men livet vid sin fars sida måste ibland ha inneburit vissa farligheter. Det är till exempel troligt att han upplevde den kristna belägringen av Damaskus 1148 som inträffade under det andra korståget.
Som son till en högättad krigare fick Saladin en obligatorisk militär utbildning som skulle förbereda honom för en ledarroll. Ridning, bågskytte, jakt och hästpolo hörde till de idrotter som han tidigt fick utöva. Saladins fostran innehöll även en gedigen boklig bildning i såväl världsliga som andliga ämnen och det sägs att han i unga år ska ha lockats mer av en akademisk karriär än en militär. På sin omgivning imponerade han med sina djupa kunskaper i bland annat historia och teologi.
Studierna stärkte den unge Saladins muslimska identitet och formade honom till en ledargestalt. Samtidigt var han aldrig avsedd att spela någon stor politisk roll. Det var istället en serie av oförutsedda tillfälligheter som kom att bana vägen för hans sensationella levnadsöde.
När Saladin var 26 år gammal drog han för första gången ut i krig. Hans farbror, Asad ad-Din Shirkhu, hade som överbefälhavare för en armé beordrats på en expedition till Egypten. Officiellt var Shirkhu utsänd av Zengis son, Nur ad-Din, för att hjälpa den avsatte visiren Shawar att ta tillbaka makten, men det egentliga motivet var att störta det fatimidiska kalifatet och knyta Egypten till zengidernas maktsfär. Saladin avtågade som en relativt okänd officer av medelrang, vars enda merit var hans släktband till arméchefen. Äventyret skulle dock bli början på en hissnande karriär inom storpolitiken. Fälttågen i Egypten, som blev tre och kom att pågå 1164–1169 och slutade med att han lagt Egypten under sig.
Efter att ha samlat trupper från Egypten tågade han våren 1182 in i Mesopotamien för att krossa Mosulväldet. As-Salih hade avlidit i slutet av 1181 och därför var motståndet försvagat. När fred slöts 1186 sträckte sig Saladins rike ända från Eufrat till Nilen – ett betydligt större rike än Nur ad-Din hade härskat över.
Saladin koncentrerade nu sina krafter på det heliga kriget mot korsfararna. Kristna anfall mot muslimska köpmän och karavaner mer eller mindre tvingade fram en motoffensiv från Saladins sida, vars förtroende bland undersåtarna till stor del byggde på hans framgång i det rättfärdiga kriget, jihad. Saladin förberedde därför en invasion av Palestina för att erövra Jerusalem.
Den 4 juli 1187 besegrade Saladin kungen av Jerusalem, Guy av Lusignan vid Hattin. Nederlaget blev förödande och kostade de kristna tusentals stupade och tillfångatagna. Bland troféerna återfanns det ”heliga korset”, en relik som förts med ut i striden och som enligt legenden bestod av delar från det kors som Jesus hade avrättats på. I oktober samma år erövrade Saladin Jerusalem och staden skulle aldrig återerövras av de kristna. Saladin, som även intog de viktiga orterna Akko och Ashkelon, hade nu nått kulmen av sina framgångar och av korsfararriket återstod endast kuststaden Tyros, som Saladin aldrig skulle lyckas betvinga.
Jerusalems fall skickade chockvågor genom Europa. Tre europeiska härskare, kejsaren Fredrik Barbarossa, kung Filip August av Frankrike och kung Rickard Lejonhjärta trummade ihop det så kallade tredje korståget för att undsätta Jerusalem och försöka återvinna de förlorade områdena.
Korsfararna återtog Akko på sommaren 1191 och kung Rickard besegrade Saladin i ett stort slag utanför Arsuf samma höst vilket ledde till att staden Jaffa föll i korsfararnas händer. Striderna utkämpades på bägge sidor med stor bitterhet och motgångarna tvingade Saladin att ingå ett fredsavtal 1192, där han avstod kuststräckan mellan Jaffa och Antioka till de kristna, men behöll Palestina och Jerusalem.
Efter fredsavtalet drog sig Saladin tillbaka till Damaskus, den stad som han under hela livet hade refererat till som sin hemstad. På våren 1193 insjuknade han i feber och avled kort därefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar