Den svenska nykterhetsrörelsen grundades 1837 och kom under 1800-talet att sakta men säkert öka i styrka. Eftersom nykterhetsrörelsen var en av de första folkrörelserna och bedrev studieverksamhet kom den att bli en viktig politisk plattform. Under 1900-talets första decennier kom den att uppleva sin storhetstid och den arbetade energiskt för en restriktiv alkohollagstiftning med totalförbud som slutmål. Först försökte nykterhetsvännerna att uppnå det genom att införa det "lokala vetot". Det lokala vetot innebar att varje enskild kommun skulle kunna införa ett rusdrycksförbud genom en lokal folkomröstning där alla myndiga män och kvinnor hade rösträtt. Förslaget behandlades av riksdagen 1907 men föll på första kammarens motstånd. Efter den motgången bytte nykterhetsrörelsen strategi. Nu strävade man efter ett nationellt rusdrycksförbud. Som ett led i sin kampanj anordnade nykterhetsrörelsen en alternativ förbudsomröstning 1909-10. Resultatet var 1,9 miljoner röster för rusdrycksförbud och 17 000 emot. Antalet ja-röster motsvarade 56% av den vuxna befolkningen.
 |
| valaffisch av dem som ville ha ett förbud |
 |
| valaffisch av dem som motsatte sig ett förbud, målning av Albert Engström |
Det slutliga genombrottet kom 1922. Representanter för andra kammarens nykterhetspolitiska grupp skrev en motion som yrkade att en folkomröstning om införandet av rusdrycksförbud skulle hållas. Motionen förutsatte att det vilande förslaget till grundlagsändring som skulle införa rådgivande referendum också genomfördes. Motionärerna var alla anhängare av rusdrycksförbud. Och det ansågs finnas en majoritet för ett sådant förslag bland folket. Motionärerna motiverade förslaget med att hålla en folkomröstning med att rusdrycksförbud skulle innebära en sådan stor inskränkning av medborgarnas frihet, och om rusdrycksförbud infördes med ett enkelt riksdagsbeslut var risken stor att medborgarna inte skulle följa det. En folkomröstning skulle däremot ge mycket större legitimitet. Eftersom folkomröstningen hölls samma år som paragrafen om folkomröstningar skrevs rådde det ingen tvekan om att den skulle vara rådgivande. Motionärerna argumenterade för att folkviljan var en viktig faktor som måste tas med i beräkningen när riksdagen bestämmer sig för att fatta beslut i frågan
I motionen ingick även ett förslag på att låta kvinnor och man rösta var för sig. Motivet till detta var det faktum att män var mer negativt inställda till rusdrycksförbud än kvinnor. Och för att förbudet skulle få den legitimitet det behövde ansåg motionärerna att en majoritet av männen måste rösta för.
Riksdagen var positivt inställd till att hålla en folkomröstning om rusdrycksförbud. Men förslaget att skilja på mäns och kvinnors röster upprörde många. Kvinnoorganisationer rasade över att man bara ett år efter att kvinnorna fick rösta för första gången lade fram ett förslag till folkomröstning där kvinnornas röster var värdelösa. Folkomröstningen blev av, men man skilde inte på kvinnors och mäns röster. Datumet faställdes till den 27 augusti
Det som kännetecknade valkampanjen till vår allra första folkomröstning var att den var väldigt hätsk och att partierna inte lade sig i. Undantaget var vänstersocialisterna som tog ställning för förbud. Annars sköttes valkampanjen helt och hållet av oberoende organisationer. Detta missgynnade förbudsmotståndarna som inte var lika välorganiserade som nykterhetsrörelsen. Valet slutade oväntat med en seger för förbudsmotståndarna. 51% röstade nej till förbud och 49% ja. Valdeltagandet låg på 55,1%, att jämföra med 54,2% i riksdagsvalet 1921. Det som avgjorde valet var att de som var emot rusdrycksförbud var mer benägna att rösta än förbudsvännerna. Det skilde 15 procentenheter i valdeltagande mellan de överlag förbudsvänliga kvinnorna och de överlag förbudsfientliga männen.
Även om valdeltagandet var högre än riksdagsvalet så var det oväntat lågt. Rusdrycksförbudet var en fråga som engagerade de breda massorna och valdeltagandet på 55,1% tolkades som att folket saknade intresse för folkomröstningar Det jämna resultatet i kombination med valdeltagandet gjorde att det i praktiken blev mycket väsen för ingenting. Att det sedan inte blev något rusdrycksförbud berodde inte heller på folkomröstningen utan på bristande stöd i riksdagen. Alkohollagstiftningen var redan restriktiv och riksdagsmajoriteten ansåg att det räckte. Förbudsvännerna fortsatte dock sin kamp och bland liberalerna var oenigheten om hur man skulle rösta i förbudsfrågan så stor att de året efter folkomröstningen splittrades i det förbudsvänliga "frisinnade partiet" och i det förbudsfientliga "liberala partiet", ungefär två tredjedelar av medlemmarna och ännu fler av väljarna anslöt sig till det frisinnade partiet.
