Londonderry ligger precis på gränsen mellan Nordirland och Irland och var länge en av många platser där konflikten mellan katolska nationalister som ville se ett enad Irland och protestantiska Unionister som ville bevara den Nordirländksa unionen med Storbritannien ägde rum. För att läsa om hela konflikten så klicka här.
Free Derry var ett område som omfattade delar av staden Londonderry. Det var ett katolskt område som brittisk polis och militär från 1969 inte längre kunde kontrollera. Provisoriska IRA utförde i området kontinuerligt attacker mot de brittiska myndigheterna och polisstyrkan Royal Ulster Constabulary och Brittiska armén var hårt ansatta i området. Redan innan Free Derry utropades hade 13 brittiska soldater blivit dödade av PIRA. I och med Slaget om Bogside 1969 tvingades britterna lämna området och Free Derry grundades. Britterna anlade avspärrningar runt området och dessa avspärrningar blev regelbundet attackerat av ungdomar från fristaden. De protestanter och katoliker som ville se en fredlig lösning på konflikten och som ville få bort de orättvisa lagar som diskriminerade katoliker bildade medborgarrättsrörelsen Northern Irelands Civil Rights Association. Förebilden var medborgarrättsrörelsen i USA. Denna organisation genomförde flera marscher för demokrati och mänskliga rättigheter, bland annat den i Londonderry den 30 januari 1972.
Den 30 januari 1972 inleddes en omfattande marsch bestående av mellan 3 000 och 5 000 människor. Inklusive alla åskådare omfattade marschen till slut 15 000 personer. På grund av arméns avspärrningar i centrala Londonderry kunde marschen nå sitt slutmål utan fick omdirigeras till torget Free Derry Corner. Enligt uppgift lämnade ett gäng ungdomar demonstrationståget och började attackera brittisk militär och polis med stenar och glåpord. Polisen svarade med vattenkanoner, gummikulor och tårgas. Ungdomarna fick då hjälp av uppretade katoliker som ansåg att polisen använde väl grovt våld mot dessa ungdomar. Stämningen var spänd.
Hur som helst inledde militären beskjutningen. Två människor skadades på William Street. Den ene, John Johnson (59 år), dog fyra månader senare av sina skador. Nu flydde folk, och militären som hållit sig i bakgrunden började avancera efter att ha fått order om att arrestera stenkastarna. Militären får dessutom order om att använda skarp ammunition, eftersom deras högkvarter missuppfattat uppgifter och tror att deras trupper på William Street befinner sig i regelrätt eldstrid med IRA. Men vad trupperna mötte där var endast ungdomar som kastade sten. Trupperna avancerade mot Chamberlain Street och människorna där flydde in i Free Derry, det katolskt kontrollerade område där IRA:s trupper fanns.
Jackie Duddy (17 år) blev skottlossningens första offer. Han blev träffad i magen då han försökte fly undan beskjutningen. Prästen Edward Daly visar vit flagg, och med hjälp av några andra män bär han den dödligt sårade Jackie i skydd undan larmet. Trupperna pressade tillbaka ungdomarna men hade nu nått det fredliga tåget längre ner på gatan vid Rossville Flats. Major Ted Loden gav order att skjuta in i folkmassan. Patrick Joseph Doherty (31 år) blev skjuten i ryggen då han försökte krypa i säkerhet.
Bernard McGuigan (41 år) blev skjuten i ryggen då han försökte hjälpa Donaghy trots att han hade visat vit flagg för soldaterna. Hugh Pious Gilmour (17 år) blev skjuten i magen då han flydde från soldaterna. Vittnen och foton från journalister visade att han var obeväpnad. Kevin McElhinney (17 år) blev skjuten i ryggen då han försökte fly från soldaterna. Vittnen sade att han var obeväpnad. Michael G. Kelly (17 år) blev skjuten i magen då han stod på barrikaden och kastade sten på soldaterna. Vittnen uppgav att han inte hade skjutvapen på sig. John Pius Young (17 år) blev skjuten i huvudet då han stod på barrikaden och kastade sten på soldaterna. Vittnen uppgav att han inte hade skjutvapen på sig. William Noel Nash (19 år) blev skjuten i magen då han försökte hjälpa de skjutna på barrikaden. Vittnen uppgav att han var obeväpnad. Michael M. McDaid (20 år) blev skjuten i ansiktet då han lugnt gående lämnade platsen. Troligen blev han skjuten av någon av soldaterna uppe på stadsmuren. James Joseph Wray (22 år). Blev först skadskjuten när han försökte fly undan skottlossningen och därefter skjuten igen, nu till döds.Gerald Donaghy (17 år) sökte skydd mellan Glenfada Park och Abbey Park och blev skjuten i magen. Gerald (James) McKinney (34) blev skjuten i magen då han höll upp händerna och skrek "Skjut inte!, skjut inte!" William A. McKinney (27) blev skjuten i ryggen då han skulle hjälpa Gerald.
Många människor dog och sårades då människor försökte bära in döda och sårade i trapphusen på gatan. "Eld upphör" beordrades och militären genomförde massarresteringar i området. Men polisen fann inga vapen vare sig på William Street eller på Chamberlain Street. Redan på kvällen var den fruktansvärda sanningen lagd i dagen: 13 döda och 14 sårade civila. Varken bland polis eller militär fanns några dödsoffer eller ens någon sårad.
Samma kväll höll medborgarrättsrörelsen en presskonferens i Free Derry, där man sade att brittiska regeringen i och med detta slutgiltigt hade dödat den fredliga proteströrelsen. Vinnarna denna dag var IRA. Samma kväll anslöt sig nu unga män till IRA runt om i hela Nordirland. Händelsen brukar kallas för Nordirlands Sharpeville och Amritsar.
Storbritanniens ambassad i Dublin blev nerbränd dagen efter, och regeringen i London fick mycket kritik både internationellt och från sina egna landsmän. Nu först inleddes på allvar ansträngningar att hitta en lösning på konflikten. Innan den blodiga söndagen hade åtskilliga människor sett militär och polis såsom varande neutrala parter som endast ville få bort paramilitära grupper på båda sidor. Efter denna dag tappade emellertid majoriteten av katolikerna allt förtroende för polis och militär, vilka efter detta inte ens vågade gå in i de katolska områdena.
Från att från början hävdat att militären verkligen sett vapen på demonstranterna och agerat efter det så lämnades en rapport så sent som 2010 baserad på intervjuer som har gjorts med 2 500 personer som var med (polis, militär, sjukvårdspersonal, demonstranter, åskådare och journalister). I slutrapporten slås det fast att skulden till massakern faller på de brittiska militärerna och att demonstranterna var utan skuld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar