Alvastra kloster

Samtliga bilder är tagna
den 12 juli

Alvastra kloster är ett före detta cistercienskloster beläget vid Ombergs fot i Västra Tollstads socken i Ödeshögs kommun. Det grundades 1143 av munkar från det franska klostret Clairvaux och var tillsammans med Nydala kloster det första cisterciensklostret i Norden. Alvastra kom i sin tur att grunda munkklostren Varnhem, Julita och Gudsberga och Alvastras abbot fungerade dessutom tidvis som faderabbott åt nunneklostren Askeby, Vreta och Riseberga. Klosterlivet varade utan kända avbrott tills klostret upplöstes omkring 1530 i samband med reformationen. Numera finns bara ruiner kvar av kyrkan och de övriga klosterbyggnaderna.

Enligt Exordium magnum var det Ulvhild Håkansdotter, maka till kung Sverker den äldre, som bjöd in Alvastramunkarna till Sverige, och detta passade alldeles utmärkt in i Bernhard av Clairvaux' strävan att sprida cisterciensorden också till det kalla och avlägsna Norden[2]. Enligt biskop Brask tillhörde den åt munkarna skänkta marken vid Alvastra Sverkers morgongåva till Ulvhild, men det är oklart vilken roll kung Sverker hade vid grundandet av klostret. Medan Exordium magnum bara nämner hans drottning som initiativtagare så anger ett dokument från det danska klostret Vitskøl både Ulvhild och Sverker som grundare.
Hursomhelst så tiger källorna om varifrån Ulvhild och, om han nu var inblandad i det hela, Sverker fick idén ifrån att grunda Nordens första cistercienskloster. Klart är att både Alvastra och det samma år som detta grundade kloster Nydala låg i dåvarande Linköpings stift, där Gisle var biskop. Denne Gisle var närvarande vid synoden i Lund 1139 , vilket även ärkebiskopen Eskil och den påvliga legaten Theodignus var. Det är troligt att Theodignus informerade och talade gott om cisterciensorden inför de församlade och en teori är att antingen Eskil eller Gisle sedan påverkade kungaparet till att bjuda in cisterciensmunkar till Sverige. Enligt ordensreglerna var i vilket fall som helst biskop Gisle tvungen att godkänna alla klostergrundande i sitt stift och han var själv initiativtagare till grundandet av Nydala.
1143 begav sig i alla fall ett antal munkar tillsammans med ett antal lekbröder iväg från det franska klostret Clairvaux och någonstans i Sverige delade sig sällskapet i två mindre, där det ena begav sig till Nydala och det andra till Alvastra. Enligt Exordium magnum blev Bernhard av Clairvaux innan avfärden uppvaktad av några munkar som hade utsetts till att fara iväg och grunda ordens hittills nordligaste kloster. Munkarna, däribland den blivande Alvastraabboten Gerhard, klagade och grät och bad om att få stanna kvar. Bernhard befriade dem inte från sitt uppdrag men lovade Gerhard att han en gång skulle få återvända till Clairvaux och dö där, vilket han slutligen också gjorde 1193 efter att ha varit Alvastras abbot i 40 år.
I likhet med andra cisterciensabbotar hade Alvastras abbot skyldighet att delta i det årliga generalkapitlet i Cîteaux, men det stora avståndet gjorde att detta tog både oproportionerligt stor tid och kostnad i anspråk. Av denna anledning gjordes 1217 ett undantag för Alvastra och övriga kloster i Sverige och Norge, så att de hädanefter bara behövde deltaga på vart femte generalkapitel.

Området kring Alvastra hade varit kontinuerligt bebott sedan stenåldern och låg inte avsides och så långt från annan bebyggelse som cisterciensordens regler egentligen rekommenderade. Det fanns dock inga byggnader vid platsen och provisoriska sådana var tvungna att uppföras redan innan munkarna anlände. Förmodligen påbörjades bygget av klosterkyrkan direkt efter munkarnas ankomst. eftersom denna helt naturligt räknades som klostrets viktigaste byggnad. Skickliga stenmästare fanns med i konventet som lämnade Clairvaux och någon av munkarna eller lekbröderna fungerade som arkitekt. Byggfolk från trakten var med vid arbetet och det de lärde sig av munkarna kom sedan att tillämpas bland annat i Heda kyrka i närheten av Alvastra.
Kung Sverker den äldre blev mördad 1156 i närheten av Alvastra och fick förmodligen inte långt därefter sin grav i det påbörjade kyrkbygget. Klart är i alla fall att kyrkan tjänade som begravningskyrka åt Sverkerätten i början av 1200-talet. Klosterkyrkan invigdes 1185 och var troligen färdigbyggd då. Bygget på de övriga klosterbyggnaderna fortsatte emellertid och innan de blev klara levde munkarna i tillfälliga byggnader av trä. En annan viktig person som blev begravd i klostret var Alvastramunken Stefan som utsetts till Sveriges första ärkebiskop 1164 men som mot slutet av sitt liv återvände till Alvastra och dog där samma år som kyrkan invigdes.
Redan 1150 hade klostret så många munkar att det kunde bilda sitt första dotterkloster och initiativtagare till grundandet var Sverker den äldre och drottning Ulvhild. Ett antal munkar, troligtvis 12 om man följde normen, skickades ut under ledning av abboten Henry, som varit en av de munkar från Clairvaux som varit med vid grundandet av Alvastra 1143. De slog sig först ned på ön Lurö i Vänern, men efter att både denna lokal och den efterföljande vid Lugnås i Kinne härad visat sig olämpliga för ändamålet slog de sig slutligen ned i Varnhem.
Grundarkonventet för Alvastras andra dotterkloster lämnade Alvastra 1160. Munkarna slog sig först ned i Viby men flyttade någon gång mellan 1174 och 1185 till Saba, som också kom att kallas Julita. Klostrets första abbot var Robertus, som senare blev biskop i Västerås stift.

Vid mitten av 1300-talet finns en hel del anknytningar mellan Alvastra kloster och den heliga Birgitta och hennes orden. I början av 1340-talet genomförde Birgitta och hennes make Ulf Gudmarsson en vallfartsresa till den helige Jakobs grav i Santiago de Compostela. Efter denna resa bestämde de sig för att leva klosterliv var för sig och Ulf drog sig tillbaka till Alvastra som låg nära hans gods Ulvåsa[. Han dog i Alvastra 1344 och begravdes där i ett eget kapell. Samma år flyttade Birgitta in i ett hus i närheten av Alvastra klosterområde och där stannade hon tills hon begav sig av till Rom 1349. Hon blev vän med klostrets subprior Peter Olofsson, som efter viss tvekan tog sig an uppgiften att nedteckna hennes uppenbarelser på latin under hennes vistelse vid klostret. Efter hennes diktat skrev han också ned Birgittinordens första regelverk, Regula Sancti Salvatoris. Efter Birgittas död 1373 skrev den nu till prior avancerade Peter Olofsson hennes levnadsbeskrivning tillsammans med en sekulär präst med samma namn, och denna text tillsammans med deras vittnesmål inför den Romerska kurian kom att bidraga starkt till att Birgitta helgonförklarades 1391.

Från Birgittas uppenbarelser finns en uppgift som ger oss möjlighet att åtminstone ange ett minsta antal munkar som fanns i klostret precis innan digerdöden nådde Sverige 1350. Här anges nämligen att Birgitta, som då redan hade rest utomlands, hade en syn som avslöjande vilka munkar som dog i pesten och i vilken ordning. Dessa var 33 till antalet och genom att lägga till de kända klosterinvånare som bevisligen överlevde kan man sluta sig till att klostret hade minst 41 invånare vid denna tid En annan olycka som drabbat klostret är bränder. Två sådana är kända från källorna varav den första ägde rum 1312 och ödelade klostret helt. Den andra ägde rum 1415. Denna brand ska ha startat i abbotthuset för att därifrån sprida sig till stora delar av klosteranläggningen.

Förutom digerdöden så påverkade även en annan stor världshändelse Alvastra under 1300-talet, nämligen den stora schismen. 1380 skickades nämligen munken Johannes av Chassignolle ut från det Avignontrogna Clairvaux till de nordiska länderna för att samla in kontributioner för 1379 och för att visitera klostren. Han stötte dock på motstånd från den uppenbarligen Romtrogna abboten Matteus Knopp i Alvastra. Matteus vägrade att betala ut något till munken och fördrev honom dessutom från Alvastra efter att dessförinnan ha fråntagit honom den summa som Alvastras dotterkloster Julita redan hade betalt ut till honom. Detta handlande ledde till att abboten i Clairvaux gav abbotarna i Esrum och Varnhem i uppdrag att se över ärendet och de fick tillåtelse att ge Alvastraabboten ett lämpligt straff om det skulle visa sig nödvändigt. Detta ansåg de och Matteus Knopp avsattes i april 1381 och blev dessutom exkommunicerad. De nordiska cisterciensernas Avignontrogna hållning varade dock inte länge till.
Omkring 1486 grundade Alvastra sitt tredje och sista dotterkloster i Husby socken i norra Dalarna, och detta var ett av de sista cisterciensklostren som grundades i Europa före reformationen. Abbot Magnus av Alvastra gav det nya klostret namnet Gudsberga, Mons Domini, och Alvastramunken Staffan blev utsedd till dess första abbot.

I takt med reformationens framåtskridande i Sverige på 1520-talet blev det på grund av diverse bestämmelser svårare och svårare för klostren i Sverige att fortsätta sin verksamhet. Bland annat bestämdes det vid riksdagen i Västerås 1527 att Sveriges kloster hädanefter skulle förvaltas av lekmän och Gustav Vasa utlovade skydd åt de munkar som bestämde sig för att lämna sina kloster. 1529 avgick Alvastras sista abbot på grund av sjukdom och kom nu att istället förvaltas av riddaren Nils Svensson. Visserligen tvingades inte munkarna att lämna klostret utan Nils Svensson skulle sörja för deras uppehälle, men förhållandena ledde dock ändå till att samtliga munkar lämnade klostret inom ett par år.

När klostret väl hade övergivits hände det som hände med så många andra cistercienskloster efter reformationen: Man började använda klostret som stenbrott. Det började 1544 med att sten från klosterbyggnaderna användes vid byggandet av Vasaslottet Vadstena slott och fortsatte på 1570-talet då Per Brahe d.ä. använde material från klostret vid uppförandet av sitt slott på Visingsö. Johan III klandrade Brahe för detta och hade planer på att rädda åtminstone kyrkan och omvandla den till en sockenkyrka. Av detta blev dock intet utan kyrkan och de övriga klosterbyggnaderna tilläts förfalla ännu mer. 1567 hade dessutom klosterkyrkan bränts under Rantzaus räd i Östergötland. 1797 försökte Hjo stad få tillstånd till använda sten från ruinerna vid uppförandet av sin stadskyrka, men denna begäran avslogs.

Först på 1600-talet tillkom de första kända avbildningarna av klostret. Först ut var Mathias Palbitzki, som ägde Alvastra och utförde diverse avbildningar av ruinerna mellan 1653 och 1677. Dessa avbildningar kompletteras av en teckning av Elias Brenner från 1670 och avbildningen av Erik Dahlbergh i Suecia antiqua et hodierna omkring 1700.
De första undersökningarna av ruinerna genomfördes mellan 1826 och 1829 under ledning av Leonard Rääf  och vid denna tid fanns två ugnar på området i vilka man bränt kalk från klostret i drygt 50 år. Rääf hade varit en varm förespråkare för fornminnesvård men ännu i mitten av 1800-talet drevs rättsprocesser mot markägaren och andra personer vilka använt klosterruinerna som stenbrott.

Mellan 1921 och 1955 ägde de hittills största och mest omfattande utgrävningarna av Alvastra kloster rum, först under ledning av Otto Frödin och efter dennes död 1953 av Ingrid Swartling. Arbetet utfördes dels av studenter i konsthistoria och arkeologi, dels av grovarbetare under ledning av Frödin själv eller någon annan erfaren arkeolog[.