Europeisk ål

Bilden tagen i Vätternakvariet i Motala
12 juli

Europeisk ål (Anguilla anguilla), är en långsträckt fisk med säreget fortplantningsbeteende och uppskattat kött. Mycket lite är känt om ålens fortplantning och vandring, men den leker och dör i Sargassohavet.

Europeisk ål kategoriseras över hela sitt utbredningsområde som akut hotad på grund av en dramatisk minskning av rekryteringen av yngel, "glasål", från Sargassohavet. Enligt vissa uppskattningar är rekryteringen nere på 1% av det på 1970-talet.

Som adult mäter ålen omkring 1,3 meter, med slangliknande, cylindrisk och slingrande ormlik kropp. Huden är gråbrun, ljusare på buksidan, och den utsöndrar rikt med slem. Ryggfenan, som sträcker sig längs 2/3 av kroppslängden, är sammanvuxen med stjärtfenan och den likaledes långsträckta analfenan. Kroppsvikt omkring 2,5-3 kg. Europeisk ål ska inte förväxlas med havsål. Ynglet, det så kallade leptocephalus-larven, är genomskinlig med långsträckt kropp som är tillplattad från sidorna och den har ett oproportionellt litet huvud.

Ålen är en nattaktiv allätare. Under dagen ligger ålen nedborrad i bottensedimenten, men när mörkret faller kommer ålen fram. Ålen leker och dör på några hundra meters djup i Sargassohavet. Efter att larverna kläckts färdas de passivt med Golfströmmen till Europas kuster. Hur länge denna resa tar är omdiskuterat där olika studier indikerar på allt från 10 månader till 3 år. De så kallade leptocephalus-larverna omvandlas från att vara tillplattade och genomskinliga till att få en rundare form när de närmar sig kontinentalsockeln.I detta stadium kallas de för glasålar.[2] När de närmar sig kusten vid vårkanten då vattentemperaturen stiger så får de sin pigmentering som är gulaktig. Många mindre så kallade gulålar stannar kvar i kustområdena men vissa fortsätter sin vandring upp i älvar och åar till insjöar. Efter 10 till 25 år som konstant växande gulål omvandlas den igen och kallas då antingen blankål, silverål eller vandringsål och det är först i detta stadium som den närmar sig könsmognad varpå de aktivt söker sig tillbaka till kusten för att återvända till Sargassohavet.[2] Vid denna tidpunkt förändras bland annat deras matsmältningssystem så att de inte längre kan uppta någon näring via maten utan på vägen tillbaka lever de bara på fettreserver. Hur de tar sig tillbaka till Sargasohavet är inte känt. Väl framme leker de och dör.

Ålen är känslig för miljöpåverkan på grund av sitt höga fettinnehåll och sin ansenliga livslängd. Den är också synnerligen känslig för störningar i sitt vandringsbeteende, eftersom den är helt hänvisad till sin långa vandring till Sargassohavet och dessutom visar tillgivenhet för vatten långt därifrån, inte sällan isolerade märgelhålor eller bäckar långt in i land. Vandringsvägarna är således redan av naturen oerhört strapatsrika.

Människans påverkan på ålens livsmiljö har dessutom varit betydande. För ett par år sedan upptäckte ekologen i Falkenbergs kommun att tusentals små ålyngel nattetid förtvivlat och hopplöst kämpade sig uppför en kraftverksdamm. Den laxtrappa som fanns just bredvid dammbyggnaden utgjorde tydligen ett vandringshinder för ål. Detta var ett helt nytt hot mot ålens fortlevnad. Nu arbetar man febrilt på att lösa detta problem i Sverige. Information sprids till andra länder där man kan misstänka liknande problem, men missionen är alltid trög. Åtgärderna är dyrbara och en aning komplicerade.

Redan tidigare hade kraftverken reglerat skadan genom utsättning av gulål ovan sina dammar. Dessa utsättningar är oerhört kostsamma, eftersom gulål inte kan odlas fram, utan har fiskats upp någon annanstans. Det finns således ett incitament att för kraftbolagen att bidra till ökad överlevnad för småål.

Fisketrycket på ål har ökat, dels som ett resultat av ökat intresse för utsättningsål, dels som ett resultat av ett ökat intresse för ål som en delikatess på bordet. Ålstammen har inte kunnat svara mot den ökade efterfrågan. Under perioden 1995-2005 har åltillgången i svenska vatten minskat drastiskt. Att nedgången varit så stor och på så kort tid är svårt att förklara. Man anser att det inte enbart kan bero på ökat fisketryck.

Uppmärksamhet riktades mot fransmännens fiske på glasål. I Biscayabuktens kustområden fångas stora mängder glasål. Detta rovfiske på fiskyngel saknar motsvarighet i fiske efter andra arter, där minimimått måste beaktas. Tyvärr har det visat sig politiskt omöjligt att skapa restriktioner för det franska ålfisket.

Fiskevård för ålen är problematisk. Dess livsmönster är föga känt; dess komplicerade lekbeteende och långa vandring har omöjliggjort odling av yngel, vilket varit så framgångsrikt för andra arter (se exempelvis lax). Ålens fortlevnad kräver ett internationellt samarbete mellan samtliga de stater som har ålen som gäst någon gång under dess vandring.

Det Internationella Havsforskningsrådet (ICES)[5] skrev i november 2013 angående ålen:
"Statusen för ål är fortfarande kritisk och det behövs snabba åtgärder. ICES rekommenderar att all antropogen dödlighet (t.ex. fritids- och yrkesfiske, vattenkraft, föroreningar) som påverkar produktion och utvandring av blankål bör minskas till så nära noll som möjligt, tills det finns klara belägg för en ihållande ökning av både rekrytering och det vuxna beståndet".