Växten är tvåbyggare, vilket innebär att han- och honblommor sitter på olika individer. Hos oss är arten en inkomling från Östasien och man har endast infört växter med hanblommor, så nötter bildas inte utan arten måste sprida sig till nya växtplatser med hjälp av bitar av jordstammen. På det här sättet förökar sig ändå bitterskråp effektivt och när den gjort sig hemmastadd utvidgar den lätt sitt revir. Resten av växtligheten tynar bort under dess parasolliknande blad, som är exceptionellt stora även jämfört med dem hos besläktade arter.
Liksom vår egen tussilago blommar bitterskråp tidigt på våren och bladen når sin fulla storlek först en längre tid efter blomningen. Den här strategin beror på pollineringen: mitt på sommaren finns en stor mängd blommor tillgängliga och en del pollen skulle gå till spillo i fel blommor. Dessutom bildar skråpen stora klonbestånd från en växt, så pollineraren måste ta sig långt bort innan korsbefruktning kan lyckas. Bitterskråp blommar därför vid en tidpunkt då nektar inte finns väl tillgänglig. Skråpen är också viktiga nektarväxter för bland annat vårens första dagfjärilar och humlor. Den effektiva vegetativa förökningen i sin tur har att göra med artens pionjärnatur. I sina hemtrakter växer bitterskråp ofta vid åstränder, men den hör också till de första växterna som etablerar sig på askan efter vulkanutbrott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar