Sofia Magdalena

Algutsboda kyrka invigdes 1770 av biskop Olof Osander och gavs namnet Sophia Magdalena efter den danskfödda kronprinsessan.  Men vem var hon? Hennes historia är intressant men också väldigt tragiskt, väl värt att berätta.

Sofia Magdalena av Danmark, född 3 juli 1746 på Christiansborgs slott i Köpenhamn, död 21 augusti 1813 klockan 16.45 på Ulriksdals slott i Solna, var drottning av Sverige, dotter till Fredrik V av Danmark och Louise av Storbritannien. Hon trolovades 1751 vid knappt fem års ålder med den blivande Gustav III och gifte sig med honom 1 oktober 1766 i Köpenhamn . År 1771 uppsteg hon jämte sin make på Sveriges tron, och den 29 maj 1772 kröntes hon i Stockholms storkyrka.

Sofia Magdalena hade fått en religiös uppfostran och var av en tyst och allvarlig karaktär som hade svårt att anpassa sig till sin makes nöjeslystna hov. Hon utförde sina ceremoniella skyldigheter plikttroget men tyckte inte om sällskapsliv, utan trivdes bäst då hon fick vara i fred med några få vänner.

Porträttet av Sofia Magdalena är målat
av Carl Gustaf Pilo.

En försvårande omständighet var att Sofia Magdalena, istället för att odla vänner vid det svenska hovet, drog sig tillbaka och umgicks med sina danska kammarjungfrur samt det danska ambassadörsparet. Danskar var misstänkta personer i 1700-talets Sverige, och Gustav anade att danskarna ville få ett sidoinflytande och stördes därför av hustruns danska umgänge. Gustav undvek tidigt sin gemål och visade henne stor likgiltighet. År 1772 talade han med Axel von Fersen d.ä. om skilsmässa, vilket han dock avråddes från.

Hennes svärmor änkedrottning Lovisa Ulrika avskydde henne från första stund och lät henne med all tydlighet veta om det och det tog åtta år innan äktenskapet fullbordades (1775). Äktenskapet förbättrades under åren 1775–1783, men återgick därefter till ett tillstånd av kylig distans.

Drottning Charlotta beskriver henne som vacker, men också kall, stel och stolt. Hon var ytterst artig och medveten om etikett, och kände sig förolämpad av makens liknöjdhet. Tystlåtenheten och högdragenheten gjorde att man inte var avslappnad i hennes sällskap. Hon beskrivs som indolent och som omväxlande vänlig och isande kylig till humöret. Hon hade två nära vänner, Maria Aurora Uggla Ehrengranat och Virginia Charlotta Duwall Manderström, men föredrog annars ensamheten. Flera av hennes hovdamer är välkända namn i den svenska historien, som "de tre gracerna" Augusta Löwenhielm, Ulrika Eleonora von Fersen och Lovisa Meijerfeldt samt Marianne Ehrenström och Charlotta Cedercreutz. I representativa sammanhang ansågs hon fylla sin roll väl; hon kunde uppträda helt enligt vad formella tillfällen krävde, och uppfattades som värdig och imponerande. Hon tillbringade vanligen dagarna ensam på sina rum, åt oftast middag ensam, men höll var fjortonde dag en stor representativ salong. Hon tyckte också om teatern och gick ofta dit. Under Gustavs utlandsresa 1783–84 höll hon var fjortonde dag en stor offentlig representationssupé för hela staden.

Sofia Magdalena är kanske mest känd för svårigheterna i sitt äktenskap; då den främsta uppgiften för en drottning var att producera en tronarvinge, var det sexuella samlivet mycket viktigt. Äktenskapet blev inte fullbordat förrän 1775, elva år efter giftermålet. Då paret var osäkra på hur detta skulle gå till och båda hade anatomiska problem som försvårade saken, erbjöd sig hovstallmästare Adolf Fredrik Munck för att agera som sexualinstruktör. Han var närvarande i ett rum bredvid sängkammaren tillsammans med hovdamen Anna Sofia Ramström då äktenskapet fullbordades, och kallades även in vid ett antal tillfällen, under vilka han även tvingades röra vid dem båda två för att visa dem tillrätta. Då kronprinsen Gustaf Adolf föddes 1778, fick Munck gåvor från både kungen och drottningen för sin hjälp. Detta gav upphov till många rykten om hur Muncks sexualundervisning egentligen hade gått till. Det vanliga ryktet var att det i själva verket var Munck som var far till barnet. Det fanns även ett rykte om att Sofia och Munck hade ingått ett hemligt äktenskap.

Dessa rykten användes av den politiska oppositionen så sent som 1786 och 1789, där det hävdades att hela nationen kände till att kungen bett Munck att göra drottningen gravid. Dessa pamfletter postades i gathörn över hela Stockholm.. Skandalen spreds även bland societeten av bland andra Anna Charlotta Schröderheim , Eva Helena Löwen och inte minst av änkedrottningen Lovisa Ulrika som här såg sin stora chans att hämnas och baktala drottningen.

År 1787 deponerade Sofia Magdalena 50 000 kronor på Muncks konto, vilket väckte liv i skvallret, som kallade det en avskedsgåva, då Munck vid denna tid inlett ett förhållande med Giovanna Bassi, som Sofia sades tycka mycket illa om[ Kungen blev då förfärad över att folk skulle få veta om depositionen och försökte hålla transaktionen hemlig, vilket dock inte lyckades. Denna historia filmatiserades dramatiserad och visades i SVT år 2001 som "Gustav III:s äktenskap". Ryktena om Munck som far till Gustav Adolf avtog när kungaparet - efter att Sofia Magdalena haft ett missfall – fick sitt andra barn 1782, Karl Gustav (hertig av Småland), som dock avled efter ett halvår.

Hon hade aldrig någonsin något att göra med politik, förutom vid ett tillfälle; 1788 ombads hon fredsförhandla med Danmark. Hon kallade till sig ambassadören och höll ett tal till honom och gav honom ett brev till danske kungen. Under kriget 1788-90 nämns hur hon, då hon träffade två ryska krigsfångar i Haga slottspark, gav dem 100 riksdaler var.

Målning av Sofia Magdalena från ca 1792

Hon var naturligtvis förfärad över mordet på maken (1792), men det var samtidigt en lättnad  för henne att kunna dra sig tillbaka från offentligheten. De ansvariga för mordet hade haft planer på att göra henne till regent under sonens omyndighet. Hon väckte uppseende efter makens död genom att uppträda på ett sätt som tolkades som likgiltighet, då hon snabbt ordnade sina affärer och aldrig bar sorgdräkt privat utan endast vid besök.

Som änka bebodde hon dels Ulriksdals slott, dels en våning i norra flygeln på Stockholms slott. Sonen, Gustaf IV Adolf visade henne stor hänsyn och lyssnade till alla hennes klagomål. Under sonens regeringstid visade hon sig för det mesta vid hovet endast om söndagarna, då hon var fjortonde dag besökte svärdottern samt vid hovcour. Hon höll praktfulla mottagningar för kungafamiljen, men de sista sex åren av sitt liv isolerade hon sig och höll endast två formella mottagningar per år. De enda gäster hon hade i egenskap av privatperson ska ha varit Maria Aurora Uggla och Virginia Manderström . Hon reagerade med förtvivlan vid statskuppen 1809: då hon fick veta att hon behövde regeringens tillåtelse att besöka sin son, ska hon offentligt ha sagt: " Man begärde intet riksens ständers tillåtelse att mörda min man, icke heller att avsätta min son från tronen och att arrestera honom, men jag måste hafva deras tillåtelse, för att få tala med mitt barn".

Efter statskuppen 1809 föredrog hon att stanna i Sverige, trots att det ansågs besvärande. Hon ska inte ha känt någon bitterhet mot de båda tronföljarna 1810, utan uttryckte att de inte var deras fel att sonen avsatts, och att hon med glädje skulle ta emot deras besök.

Sofia Magdalena dog i Stockholm 21 augusti 1813, 67 år gammal, hela 21 år efter att hennes man blivit skjuten på maskeradbalen och hon ligger begravd i Riddarholms kyrkan. Hennes liv blev inte lyckligt och måste ha varit svår att uthärda. Hon var ensam många stunder i sitt 67 årliga liv och henns danska börd låg henne till last i det svenska hovet. Hon fick uppleva mordet på sin make 1792 och även få sin son Gustaf IV Adolf avsatt i stadskuppen 1809.  Trots det uppträdde hon värdigt och gjorde vad hon kunde för att motsvara förväntningarna som fanns på henne i sin roll som först kronprinsessa och sedan drottning av Sverige.  Vi i Algutsboda socken fick ett minne av henne genom att kyrkan bär hennes namn även om man inte ofta säger det tyvärr.