Ett anspråkslöst förslag

eller som boken också heter "För att förekomma att fattigt folks barn i Irland blir en börda för sina föräldrar eller sitt land; samt göra dem nyttiga för allmänheten".

Efter veckans Uppdrags granskning  i SVT där Janne Josefsson ifrågasätter om antalet barnfattiga som t ex. Rädda barnen uppger stämmer  har det väckts en stor debatt om fattigdomsproblematiken, Detta fick mig att tänka på boken "Ett anspråkslöst förslag".

År 1729 skrev den irländske domprosten Jonathan Swift (1667-1745) ett förödande samhällskritiskt förslag som lösning på barnfattigdomen på Irland. Det var förstås ett satiriskt inslag, och en hård politisk kritik av Englands förtryck av Irland, och gick ut på att barnen helt enkelt skulle bli uppätna. Swift för en omsorgsfull och detaljerad argumentation för sitt förslag, där han beskriver olika sätt att tillreda barnen och avvisar risken för att förslaget skulle leda till att Irland avfolkas. Fruktansvärt, javisst, men helt klart gick budskapet fram när han drev saken till sin spets. Swift menade alltså inte allvar, men han ville peka på hur hänsynslösa de rika var.

Det är inte svårt att förstå varför många, när de har läst Swifts “Ett anspråkslöst förslag”, får uppfattningen att han var en mycket känslokall man, men det var precis tvärtom och hans vassa penna blev ett väldigt lyckad vapen för att uppmärksamma de fattigas situation.

Det är nog delvis den sorts reaktion som Swift har velat framkalla. Genom att göra sig själv till en slags brutal landsherre pekade han på de orättvisor och företeelser som vanligt folk inte uppmärksammade i särskillt hög grad.

Det hela kan vara lite svårtolkat i vår tid eftersom det mesta i pamfletten anknyter till den tidens samhällskriser och mycket av det som är skrivet har författats så att det vekligen ser ut som om upphovsmannen har menat allvar.

När han skriver att fattigt folk själva valt sin situation och att de endast är för lata för att skaffa ett anständigt arbete märker man tydligt hur han har försökt provocera läsaren till att få en motsatt uppfattning. Många sådana provokationer återfinns i texten, men också påpekanden som säkert fick folk att utropa “That’s right” och som då mestadels tar upp adelns dyra vanor och en del religiösa frågor.

Swift gör här ett ärligt försök att rikta människors blickar mot den fattigdom som dominerade under den här tiden (1600-1700 talet) och man måste nog säga att han i alla fall har fått folk att reagera.

För er som vill läsa hela boken finns den här