Titanic, som hade en fart på omkring 21 knop, girade nu kraftigt för att undvika kollisoon men då fartyget var för stort och rodret för litet för att kunna svänga tillräckligt snabbt kolliderade man med isberget - exakt 2 minuter efter den påbörjade undanmanövern. Kollisionen medförde kraftiga skakningar och oväsen vilket gjorde att ett flertal passagerare vaknade ur sin nattsömn och begav sig ut från sina hytter för att se vad som pågick. Trots smällen var de flesta av passagerarna, särskilt de från första och andra klass, helt omedvetna om händelsen. De som ändå hade tagit sig upp på däck för att få klarhet fick höra att de "bara" krockat med ett isberg vilket gjorde de flesta lugna och de återgick snart till sitt. Kollisionen hade dock medfört flera ton nedrasad is upp på welldäck och snart stod fartyget helt stilla.
 |
Troligtvis det isberg som Titanic kolliderade med. Röd färg efter fartyget syntes på isberg. Fotot taget fem dar efter kollisionen. |
Trots att sammanstötningen med isberget varit förhållandevis lätt, närmast som en touch i samband med undanmanövern, började Titanic snabbt att ta in vatten. Enligt beräkningar skulle fartyget kunna klara av att flyta med fyra vattentäta sektioner fyllda men kollisionen medförde att fem sektioner revs upp, vilket fick till följd att fören började gå ner och vatten rann över skotten. Vattnet strömmade först in nere i pannrum 6, sedan pannrum 5. Murdoch hade redan vid fartygets kollision inlett stängningen av alla de vattentäta dörrarna, men vattnet hade hunnit strömma in och pannrum 6 blev på kort tid vattenfyllt. Titanic fortsatte att ta in mycket vatten på kort tid och då dess pumpar i övrigt var för klena, strömmade det in uppemot 300 ton iskallt vatten per minut.
Postrummet var snart under vatten, likaså ett flertal lastrum. Bara några sekunder efter kollisionen anlände fartygets kapten Edward Smith till bryggan där han genast fick information av Murdoch om vad som just hade inträffat. Kaptenen tillkallade sig en av Titanics ombordvarande konstruktörer, Thomas Andrews, för att få klarhet i hur allvarlig skadan var. Andrews talade då om efter några snabba matematiska beräkningar att Titanic skulle sjunka inom en till två timmar.
Smith beordrade överstyrman Henry Wilde att förbereda livbåtarna, som dock inte skulle räcka för alla, samtidigt som klartecken angavs till de båda telegrafisterna Jack Phillips och Harold Bride att sända iväg den första nödsignalen CQD. Klockan var då cirka 00.00. Enligt passagerarfartyget RMS Carpathias logg sände Titanics telegrafister först nödsignalen CQD följt av MGY, som var Titanics speciella igenkänningstecken, sex gånger. Därefter började man blanda SOS och CQD och fick svar av ett antal fartyg. Carpathia var ett av de första som svarade, och vände genast med högsta fart mot den sjunkande Titanic, som befann sig cirka 600 nautiska mil sydost om Newfoundland.
Allt fler av passagerarna ombord förstod så småningom att läget var kritiskt. Bland annat hade ett flertal däck på tredje klass satts under vatten och allt fler förvirrade resenärer sökte sig upp mot huvuddäck för att få klarhet i vad som inträffat. Besättningen försökte göra allt för att lugna passagerarna, till exempel fick orkestern, med bandledaren Wallace Hartley, order att spela musik för att förhindra panik. Klockan 00.20 började styrmännen att förbereda den första livbåten för användning. Båtdäcket dominerades stort av förstaklasspassagerare då man till en början förhindrade tredjeklasspassagerare tillträde till detsamma.Styrmännen Murdoch och Lightoller fick svårt att övertyga passagerarna att kliva i livbåtarna då man kände oro över att skiljas från sin familj; samtidigt som många var fyllda av ångest över att lämna det fartyg som sagts dem vara osänkbart.
Klockan 00.45 firades den första livbåten, nummer 7, med plats för 65 personer ner i den kalla Atlanten; dock med endast 28 personer ombord. Vid den här tiden utbröt en stor förvirring bland de lägre klasserna. Många av dem var nu mer eller mindre instängda då de av olika hinder i form av grindar, krångliga långa vägar med många trappor och korridorer försenades eller stoppades helt från att anlända till båtdäck. De som ändå lyckades ta sig ända upp blev mestadels helt avvisade från att ta plats i en livbåt då de rika (med kvinnor och barn först) prioriterades vilket också tydligt, med 75% av passagerarna från tredje klass i de dödas skara, avspeglar sig i statistiken efter katastrofen.
De för lastningen ansvarande styrmännen vågade till en början inte fylla livbåtarna helt, då man befarade att de skulle brista eller gå av på mitten. I och med detta blev många av dessa mer eller mindre bara halvfyllda vilket omintetgjorde många nödställdas chans till räddning. Allt som tiden gick insåg man alltmer att båtarna verkligen måste fyllas. Det fanns dock de som vägrade att ta plats. Många män från första klass, som insett att deras liv inte skulle gå att rädda utan på någon annans bekostnad, befann sig istället i olika rökrum där de till synes helt obekymrade stannade kvar, allt medan fartyget vattenfylldes. Detta öde valde t ex den kände miljonären Benjamin Guggenheim som klädde om till sina bästa kläder och frack - för att dö som en gentleman. Även många kvinnor vägrade att skiljas från sina män när de beordrades kliva ner i livbåtarna. En av dessa var miljonärskan Ida Straus, vars första tanke var att rädda sig själv, men som snart likt sin man istället valde att lugnt och stilla invänta sin död. Allt kraftigare panik utbröt när de första nödraketerna sändes upp mot skyn. Familjer och grupper splittrades när fartyget fick kraftig slagsida och de ombord kvarvarande fick allt svårare att hålla balansen. Klockan var då cirka 01.15.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar