Klockan 02.05 firades den sista livbåten ned i havet och mer än 1 500 människor var nu lämnade åt sitt öde på det sjunkande fartyget. Kapten Smith begav sig åter till kommandobryggan efter att ha meddelat besättningen att de hade gjort ett gediget jobb, avslutandes med meningen: "Nu gäller det att varje man räddar sig själv". Även Titanics konstruktör Thomas Andrews valde att dra sig undan till rökrummet i första klass där han, enligt vittnen, tålmodigt väntade in sin död.
De kvarvarande började nu söka sig allt mer akterut då de främre delarna av fartyget var under vatten. Titanic skickade nu ut sin sista nödsignal, klockan var då 02.17 och bara en minut senare slocknade allt elektriskt ljus. Många drabbades nu av panik samtidigt som allt fler drogs ned i det kalla havet, en del hoppade i av egen vilja. Bara minuter senare hördes ett kraftigt brak då fartyget på grund av påfrestningarna, med den främre delen under vatten och en vattenfylld akter hängande i luften, bröts itu mellan tredje och fjärde skorstenen. Ett sådant scenario hade man naturligtvis inte räknat med vid byggandet av skeppet - "osänkbar" som hon ju ändå skulle vara, det nästan 270 meter långa fartyget. Flertalet av passagerarna som befunnit sig på akterdelen föll nu ned i vattnet och omkom. Många som redan befann sig i havet blev antingen ihjälklämda eller ihjälslagna av de stora restdelar som lossnade från fartyget. När framdelen av skeppet hade försvunnit under vattenytan stod aktern fortfarande rakt upp i ett par minuter innan slutligen det sista av Titanic kl 02.20 försvann ned i Atlanten.
Skeppet lämnade nu efter sig ett flertal ännu levande människor i det kalla havet. Samtidigt som människor förgäves kämpade för sina liv i det iskalla vattnet befann sig de räddade personerna i sina livbåtar endast ett hundratal meter bort. Av dessa var det bara en livbåt, nummer 14 med femte styrman Harold Lowe, som begav sig tillbaka till olycksplatsen för att försöka rädda så många de kunde ur vattnet. På grund av kylan i vattnet hade de flesta dock redan dött innan de hunnit fram. Endast tre personer räddades ur det iskalla vattnet när livbåten sökte efter överlevande. Det fanns dock en livbåt som ännu inte hade fyllt sitt syfte. Det var livbåt B som hade hamnat upp och ner, och de som nu fick syn på den kämpade för sina liv att få den på rätt köl igen. Till en början var den omringad av ett 150-tal panikslagna människor som snart minskades till ett tjugotal. Några som befann sig vid livbåten var andre styrman Charles Lightoller och Archibald Gracie. Där fick de nu befinna sig tills de blev upphämtade av livbåt nr 14.
De överlevande fick nu sitta i sina livbåtar och ro i flera timmar innan de fick hjälp. Den 15 april vid fyratiden på morgonen anlände fartyget RMS Carpathia. Fartyget började skjuta upp raketer och nu förstod alla att de var räddade. Carpathia hade vid sin undsättning hållit en maxfart på 17,5 knop, vilket var tre knop högre än det normala. Detta var deras kapten Arthur Rostrons beslut. Detta kan man i efterhand se som ett mycket lyckat drag, eftersom man då troligen räddade fler människor från att frysa ihjäl. Carpathia anlände på grund av detta tidigare än vad man skulle gjort om man behållit hastigheten runt 14 knop.
Carpathia
Klockan 04.10 hissas den första livbåten upp samt den sista 08.30. Innan hemfärden mot New York försökte man förgäves att söka efter fler överlevande. Ombord på Carpathia försökte besättningen göra allt vad de kunde för att lugna de överlevande genom att t.ex. prata dem till rätta och ge dem filtar för att dämpa deras frusna kroppar.
Av totalt 2 224 personer ombord på Titanic överlevde 710 personer och 1 514 omkom, det är dock inte helt säkert hur många som var på båten och hur många som dog, på grund av att passagerarlistan innehöll folk som i sista sekund inte gått på båten och en del som åkt i flera namn av olika orsaker och de blev räknade två gånger. Bland de räddade fanns rederiet White Star Lines verkställande direktör Joseph Bruce Ismay, som lyckades komma i en av de sista livbåtarna. En annan förstaklasspassagerare som överlevde var skådespelerskan Dorothy Gibson som strax därefter spelade huvudrollen i den första filmen om händelsen. En betydligt större andel av passagerare från första klass överlevde jämfört med andra- och i synnerhet tredjeklasspassagerare, samt besättningsmän.
Källa: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar