Småland i början av 1920-talet precis i gränslandet mellan industrialismen och bondesamhället. Två röda stugor bredvid varandra endast åtskiljande från varanda av en gärdsgård. Så man har bra uppsikt över grannen och en av dem utnyttjar detta till fullo. Det är den pensionerade ställmakaren Elias som bor i den ena stugan. Han bor ensam med sin dotter Axelina som har blivit 50 år och tar hand om sin far. I den andra stugan bor änkan Märta-Stina. Elias noterar att hon ofta får besök av hans vän sadelmakaren Samuel som erbjuder sina tjänster åt den stackars änkan. Det blir vedhuggning och inget annat som Samuel utför eller?
Nu är relationen mellan Elias och hans dotter rätt ansträngd för tillfället för hon har tröttnat på att passa upp för sin otacksamme och grininge far och Axelina planerar därför att flytta. Det är inte Elias så glad över utan han undrar hur det nu ska gå. För Elias är minst sagt inte dem mest företagsamme mannen man kan tänka sig, men det erkänner han givetvis inte. Just denna dag kommer Samuel på ett av hans visiter till sin vän Elias och för honom berättar Elias om sina två apelträd som finns på hans tomt. Den ena planterade han när Axelina föddes för 50 år sedan och det trädet bar söta äpplen och var därför en sötapel. Därför kallade Elias sin dotter för hans lilla sötapel. Men allteftersom åren gick började ett annat och av naturen planterad apelträd växa nästan bredvid sötapeln och den bar i sin tur sura äpplen och är därför en surapel. Denna surapel växte snabbt och var snabbt ikapp sötapeln. Det konstiga var att det var sällan de bägge träden bar frukt samtidigt utan det var antingen den ena eller den andra. Det berodde sa han på dotterns humör vilket träd som bar frukt. Det bästa var just de tillfällena då de båda träden bar frukt samtidigt för den äppelmoset som blev av dessa äpplen var det allra bästa.
Så blev det som det blev att Axelina flyttade och Elias blev ensam kvar. Men det tänkte han bli för evigt utan han tittade med förlusta blickar på änkan Märta Stina på andra sidan staketet. Problemet var bara hans vän Samuels ständiga besök. Men även om Elias inte var den mest företagsamma mannen när det gäller hemmet så visade han andra takter när det gällde Samuels förehavande med änkan. Han lyckades med lite minst sagt förvrängd sanning slå split mellan dem och med hjälp av talets gåva han lyckades smörja änkan så att hon gick med på giftemål.
Men nu är inte Elias den mest smidiga och diplomatiska mannen man kan tänka sig. Det dröjde inte länge för hans småländska snålhet kom upp till ytan. Alla tidigare vackra tal om att dela lika och att det skulle bli billigare om man delade på hushållsutgifterna var som bortblåsta. För två riksdaler skulle han ändå ha för att Märta Stina skulle ha sina vedträn i hans vedskyll. Så Elias tilltänka giftemål med henne blev intet av. Men inte är han ledsen för det, för det visar sig till slut att det hela slutar nästan som det började och det har han absolut inget emot.
Ensambeln bestod av fyra personer Ann-Kristin Elgan spelade Axelina, Kjell Barrdahl som Samuel, Anne-Marie Bernfalk spelade Änkan Märta Stina och Donnald Hummel spelade Elias. Det blev en väldigt underhållande och trevlig föreställning i Föreningshuset i kväll där skådespelarna gjorde bra ifrån sig med sin gestaltning av karaktärerna Den karga småländska dialekten fanns där och tidsandans språk sitter också helt perfekt. Så har ni vägarna förbi Vissefjärda i morgon och på söndag så passa på att se denna föreställning som från början är skriven 1930 av Vilhelm Moberg för Radioteatern. Föreställningarna börjar kl 16.00 under helgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar