Tomten

Tomten kan också kallas tomtevätte, och i Skåne, Danmark och Norge kallas han företrädesvis nisse eller goanisse (jfr uttrycket Nisse god dräng), ursprungligen ett noanamn. På svenska finns även puke som är en smådjävul, pyske är en liten människa, hempjäske och pixy är en tomtegubbe. På finska finns tonttu som är inlånat från svenskan. Liknande husandar hos andra folk är de romerska penates och lares, den ryska dHomovoj (även hos andra slaver), hob i England, brownie i Skottland och Heinzelmännchen i Tyskland.

Tomten var en slags skuggbonde med övernaturliga krafter som såg till att gården har lycka med sig. Han antogs ofta vara den förste mannen som odlade upp just den gården, och som inte kommer till ro efter döden, utan hela tiden måste se till "sin" gård. Han visade sig ogärna, men beskrivs som en äldre man och mindre än människor (exakt hur liten varierar), ofta med vitt skägg, gråa kläder och luva. Det var viktigt att hålla sig väl med honom och inte förarga honom på något sätt. Tomten hade ett vresigt temperament och kunde hämnas om man exempelvis misskötte djuren eller behandlade honom respektlöst. Framför allt vakade han över djuren i stall och ladugård.

Som tack för hans arbete gav man tomten en skål gröt. Enligt en senare tradition skulle han vara särskilt förtjust i risgrynsgröt (sötgröt), som därför även kallas tomtegröt. Till sägner om tomten hör hur han i vrede dräper en ko när han inte får en klick smör i sin gröt, eller hur han belönas med nya kläder, vilka dock gör att han anser sig för fin för att fortsätta med sitt arbete. Det säger även något om bondesamhällets värderingar att tomten, gårdens skyddsväsen, är en man, medan skogsrået, vildmarkens skyddsväsen, är en kvinna.

Tomten har en del gemensamt med vättarna. Båda hör till oknyttens skara och sades exempelvis hålla till under vårdträdet, och gårdsvätten är ett annat namn på tomten. I de isländska sagorna talas det om landvättar som man inte fick skrämma bort för att lyckan skulle fly bygden, och som med mycket annat i folktron kan man se tomten som en del av den fornnordiska religionen som kvarlevt synkretiskt med kristendomen. Den heliga Birgitta varnar på två ställen i sina uppenbarelser för att hedra tomtegudar (tompta gudhi, tompa gudhom); liknande varningar utfärdas i äldre predikosamlingar och bibelkommentarer.

Två personer som format många svenskars bild av tomten är Viktor Rydberg med sin dikt Tomten från 1881, där tomten ser efter gården en midvinternatt och funderar över människornas ändliga livstid, och Jenny Nyström som från 1874 tecknade flera julkort med tomtemotiv, vilka ännu finns i nytryck.

Jultomten, som på kontinenten oftast kallas något i stil julmannen eller sankt Nikolaus, lånades in till Sverige under andra halvan av 1800-talet, främst från Tyskland, och har mest utseendet gemensamt med gårdstomten. Tidigare var det julbocken som skötte julklappsutdelningen. Jultomten har hjälp av tomtenissar, som i engelskspråkiga länder är alver (elves) och oftast har gröna kläder.

källa: Wikipedia