Jag är inte särskilt duktig på eller bevandrad i konst, men idag tänkte jag ta bilden som jag hoppas att ni alla har fått till hjälp för predikan. Det är ju möjligt att det är lite för mörkt här i kyrkan just nu för att se vad den föreställer ordentligt, men ta gärna med den hem och titta mer noga för den är väldigt spännande!
Bilden föreställer målningen ”madonnan i skogen” och är målad av munken Filippo Lippi i Italien under första halvan av 1400-talet. Motivet är inspirerat av den heliga Birgittas uppenbarelser. Vid första anblicken kan man tro att det är Jesu födelse vi ser, men så är det inte! Så vad föreställer den då? Och om det nu inte är Jesu födelse, vad gör den mitt i en julottepredikan?
Det finns förstås många detaljer i målningen, men jag tänkte lyfta fram själva huvudmotivet idag. Madonnan, Maria, och barnet. Han är alltså inte nyfödd, men ett litet barn. Och han ligger där i gräset i skogen, och det är som om Maria nästan råkat snubbla över honom. Hon väntar sig nog inte att möta Jesus där.
Så tror jag, ja så vet jag att det är åtminstone för mig, att det är när jag minst väntat det i mitt liv som Gud har gripit in. Och aldrig någonsin på det sätt som jag tänkt mig! Gud är överraskningarnas Gud, och idag påminns vi om det förunderliga och väldigt oväntade som hänt: Gud blir människa.
Inte som i myterna om andra gudar i historien, som Zeus som klär ut sig till både människa och björn och jag vet inte allt. Det är inte någon utklädningskostym som Gud tar på sig. Nej, Gud blir människa helt och fullt. Sårbar, utlämnad, naken och beroende. Något mer överraskande kan man nog inte tänka sig. I Lippis målning är den omgivande skogen, vildmarken, en symbol för den där sårbarheten.
Vilken tillit Gud måste ha till oss människor! Han vet något om oss som vi nog själva glömmer bort ibland: vi har en oerhörd förmåga till kärlek och medmänsklighet, när vi ser ett barn som gråter så skär det i oss och vi vill instinktivt ta upp och trösta. Visst, man kan kalla det för biologiskt betingade impulser, men jag tror att det är mer än så. Jag tror att det är kärlek och medmänsklighet. Empati, om man så vill. Och den förmågan, i sin tur, är en gåva från Gud.
Men i målningen gör inte Maria så, hon tar inte upp och tröstar barnet. Gör hon fel? Nej, det är en bild för något annat. Maria vet att det är Gud själv, i en oväntad gestalt, som ligger där. Och när man nästan snubblar över Gud på den mest otippade platsen, då måste man bli stilla i förundran och bön. Jag vet att jag inte är den enda här i kyrkan som anar Guds närvaro ibland, även om alla inte ger den känslan samma ord. Kanske säger man istället att man anar ett sammanhang, en mening, en djupare samhörighet med något som inte riktigt vill låta sig beskrivas.
Jag tror att Gud är någon som vi alla kan upptäcka om vi bara har på oss rätt glasögon, så att säga. Men inte på beställning! Det fungerar inte så. Det handlar om att öppna sitt hjärta för möjligheten att det heliga finns här, mitt ibland oss, mitt i vardagen eller skogen eller var det nu kan vara. Då kommer det märkliga att hända att vi anar Gud. Gång på gång, lika märkligt varje gång.
Och när vi gör det, tror jag att det är viktigt att göra som Maria på målningen. Att stanna upp. Att bli stilla. Det finns ett engelskt ord ”cherish”, som inte riktigt låter sig översättas, men som betyder ungefär ”att ta hand om”, eller ”att vara rädd om”. Vi behöver vara rädda om, ta hand om de där Gudsmötena. Kanske inte alltid klä dem i ord, inte heller analysera, men ta dem till våra hjärtan. Låta dem få vara där, i våra hjärtan.
Det är väldigt tidigt på morgonen, och om ni inte minns något av den här predikan så har jag full förståelse för det. Men titta gärna på bilden, och försök att komma ihåg två saker, som egentligen sammanfattar allt:
Det heliga, eller Gud om man så vill, kan uppenbara sig på de mest oväntade sätt och märkliga platser. Var uppmärksam på det!
När du möter Gud i ditt liv, ta vara på stunden! Bli stilla, analysera inte, försök att bara låta det vara som det är.
Det är de tankar jag vill skicka med denna juldagsmorgon, och som jag hoppas att bilden kan hjälpa er att komma ihåg.
Lina Petré Komminister i Algutsboda kyrka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar