Den 16 augusti 1977 var första dagen i årskurs sju på Bjurbäcksskolan för mig och mina klasskamrater.
När jag kom hem på eftermiddagen nåddes jag av beskedet att Elvis Aaron Presley var död - vid endast 42 års ålder.
Jag gick ut i trädgården och satte mig på stentrappan och grät.
Det är 40 år sedan och visst finns det många fantastiska artister, men det finns bara en kung.
Min barndom präglades i stor utsträckning av en djup fascination för Elvis och det var högtid när det visades Elvis-filmer på TV - för att inte tala om den legendariska, direktsända Hawaii-konserten 1973.
Då var jag inte fullt medveten om alla nyanser i den enastående historien om den fattige pojken från Tupelo, Mississippi, men det var ändå något som gick igenom bruset; något som sade att det här var något långt utöver det vanliga.
På jobbet har jag den legendariska rosa Cadillacen - i modellutförande, förstås - stående i fönstret. Det går inte en dag utan beröringspunkter med Elvis; hans musik och hans alltför korta liv.
Lyckligtvis hör vi idag betydligt mindre av nedsättande omdömen om "Elvismackor" och den övervikt som blev en följd av tung medicinering med cortizon.
Borta är de gräsliga anklagelserna om att Elvis skulle ha varit rasist. En fullkomligt horribel anklagelse som vittnade om betydande okunskap eftersom det var i den svarta musiken och bland den afroamerikanska befolkningen i Memphis, Tennessee som den unge enstöringen fann sin tillhörighet.
Han var en stor filantrop, en stor människa, och jag sörjer honom allt jämt.
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar