Vi är hemkomna från bad i Färjestaden och kinamat i Kalmar.
Platsen där vi badar nedanför bron nås via en vinglig, men ändå stabil brygga. Det är fin sandbotten och långgrunt.
Längst ut på bryggan har närboende satt fram två bekväma bänkar, och att sitta där efter ett välsignat skönt bad är en fristad från allt som annars har en benägenhet att häva sig på nacken och pressa ner ansiktet i ett kvävande tunnelseende.
Jag vet inte om det hinner bli fler bad på den här platsen i sommar, men jag har i alla fall bestämt mig för att bevara känslan av lätthet när det blir höst och jag ännu en gång uppmanar mig själv att sätta upp gränser för mitt engagemang eftersom det ofta tenderar att skada min relation till framför allt barnen.
Jag är dessvärre en sådan person som aldrig tror att någonting någonsin är gott nog. Varje gång dessa tankar förpestar mitt liv ska jag minnas frihetsenklaven längst ut på "vingelbryggan" i Färjestaden. Jag ska plocka fram känslan av viktlöshet och gunga fram på en evig våg som inte berörs av människans imaginära, och faktiska, otillräcklighet.
Jag är faktiskt för bra på det jag gör för att känna mig usel. Den lille gossen som mest pratade med sig själv ska under återstoden av resan söka tilliten och samtidigt lägga en vitglödgad förbannelse på otillräckligheten
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar