Storskrake

Bilderna är tagna i ER-sjön i Emmaboda


Storskraken är stor och lång med en längd på 58–68 cm, ett vingspann på 78–94cm och en vikt på 1 200–2 000 gram. Den har lång hals men drar ofta in halsen när den simmar varför den då ser korthalsad ut.
I flykten påminner den mer om lom eller dopping än om andra änder med sin långa utsträckta hals, raka flyktbana och grunda, snabba vingslag.
Näbben är lång, smal, rund, röd och övre näbbhalvan har en nedåtböjd svart liten krok i spetsen. Näbben har lameller i form av sågtänder, som åtminstone i överkäken är riktade bakåt. Den utgör ett mycket kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast små fiskar med.

Påtagligt gulfärgde hanar vilket är en följd av att de äter foderpellets ämnade för odlad lax.
Den adulta storskrakshanen i praktdräkt har mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar. De undre kroppsdelarna är vita med en laxrosa anstrykning under vintern och början av våren. Den adulta honan har rödbrunt huvud, vit haka, askgrå ovansida och vit undersida. Huvudets nackfjädrar är mer eller mindre förlängda och honan har mycket längre nackfjädrar än hanen. Juvenilen påminner om honan men har mindre nacktofs och ljusa ansiktsteckningar.
I vissa områden förekommer det att hanar vintertid får en påtagligt gul fjäderdräkt vilket är en följd av att de äter foderpellets ämnade för odlade laxar. Dessa pellets innehåller färgämnen som ska göra laxköttet rött. Pelletsen trillar till botten genom odlingsbassängerna och blir föda för skrakar.

Storskraken förekommer på norra halvklotet, främst i området mellan 50:e och 70:e breddgraden. Den häckar i norra Europa från Island och Storbritannien österut över Skandinavien och Baltikum, i Centralasien österut till Japan. Den häckar också i de nordligaste delarna av Nordamerika. Det finns också häckande populationer längre söderut; i Europa som i Frankrike och i området kring Albanien, Makedonien och Grekland, i Centralasien; utmed Himalaya. I Sverige är den spridd över hela landet, talrikast i östra skärgården. I de flesta områden i Sverige är storskraken en flyttfågel men den övervintrar ofta på östkusten söder om Stockholm så länge Östersjön inte fryser till helt. Annars övervintrar många av de svenska storskrakarna på västkusten, i Danmark, Tyskland, Polen och i Nederländerna.

Storskraken vistas vid både sött och salt vatten. Under häckningsperioden lever de parvis och övrig tid i flockar. Boet placeras ofta i håligheter i träd eller trädliknande holkar, och honan lägger vanligtvis 7–8 gulaktiga ägg.
På hösten samlas ofta stora flockar av denna fågel och bedriver ett slags gemensamt fiske. Alla fåglarna bildar då en linje som är parallell med stranden och simmar in mot land under oupphörligt dykande och plaskande med vingarna. På detta sätt driver de småfisken framför sig för att fånga den nära land.

Storskraken lever främst av mindre fiskar.