Archaeopteryx som betyder "gammalfjäder! eller "vinge" är ett släkte som beskrivits utifrån fossil av den enda funna arten Archaeopteryx lithographica vilken länge har betraktats som den äldsta kända fågeln. Dess systematiska placering är dock omdiskuterad och samtida forskning indikerar att den inte utgör en direkt förfader till dagens fåglar, utan förhåller sig snarare som en kusin till de moderna fåglarnas förfader. Den levde under yngre jura för runt 150 miljoner år sedan i det som idag är södra Tyskland. I många avseenden utgör den en tidig mellanform mellan befjädrade dinosaurier och fåglar, då den hade fjädrar och vingar, men också tänder och ett skelett som liknade små köttätande dinosaurier.
Archaeopteryx var stor som en korp och hade breda, rundade vingar och en lång, fjäderklädd svans. Den kunde bli upp till en halv meter lång. Dess fjädrar påminner om fjädrarna hos dagens fåglar, vilket inte bara tyder på att den kanske kunde flyga i någon mån, utan också på att den sannolikt var varmblodig, eftersom fjädrarnas ursprungliga funktion antagligen var värmeisolerande. Flygförmågan har antagligen uppkommit senare i utvecklingen som en positiv bieffekt. Men trots dess fågellika drag liknade den också reptilerna, med drag som kan jämföras med en theropods, som små tänder i käkarna, tre fingrar som slutar i krökta klor samt en lång svans. Ofta har Archaeopteryx beskrivit som den "felande länken" mellan reptil och fågel. Den första beskrivningen av Archaeopteryx publicerades 1861, bara två år efter att Charles Darwin hade publicerat sin bok Om arternas uppkomst, och den har alltsedan dess spelat en viktig roll i debatterna om evolutionen.
Det finns elva fossila fynd av Archaeopteryx. Dessa fossil uppvisar morfologiska skillnader, bland annat i storlek, vilket gjort att flera av dem beskrivits som olika arter, men idag behandlas Archaeopteryx oftast som en art, men det är omdiskuterat. Archaeopteryx är tillsammans med fynd efter maniraptoren Pedopenna de äldsta bevisen för fjädrar i världen och de enda som dateras till jura. Dessutom antyder fjädrarnas avancerade uppbyggnad och placering att fjäderns ursprung måste vara ännu äldre
De exemplar man har funnit efter Archaeopteryx hade välutvecklade flygfjädrar. Dessa är påfallande asymmetriska och uppvisar samma struktur som hos dagens fåglar, med fan som gav stabilitet genom sin struktur med fanstrålar och bistrålar med hakar. Svansfjädrarna var mindre asymmetriska, precis som hos dagens fåglar, men hade också stadiga fan.
Fjäderdräkten på Archaeopteryxs kropp är mindre väldokumenterad och har bara studerats mer djupgående hos det välbevarade Berlin-exemplaret. Eftersom fossilen antyder förekomsten av flera separata arter är detta dock inte nödvändigtvis typiskt för hela släktet. Hos Berlin-exemplaret finns "byxor" av välutvecklade fjädrar på benen. Vissa av dessa fjädrar verkar ha en grundläggande fjäderstruktur men saknar hakar på bistrålarna, som hos strutsfåglar, och är därför något ulliga.[8] Andra fjädrar har hakar och är tillräckligt stadiga för att möjliggöra en flygtur.
Archaeopteryx hade ett antal konturfjädrar som löpte nedför ryggen. Dessa fjädrar liknar de konturfjädrar som finns hos moderna fåglar därför att de är symmetriska och fasta, även om de inte är så styva som de fjädrar som används vid flygning. Bortsett från det består märkena efter fjädrar hos Berlin-exemplaret av en sorts "proto-dun" som inte skiljer sig nämnvärt från det dun man har hittat hos dinosaurien Sinosauropteryx. Detta dun var fluffigt och ulligt, och det framträdde kanske till och med mer som päls än som fjädrar då djuren levde (även om så inte är fallet i deras mikroskopiska struktur). Denna typ av dun täckte, så vitt kan bedömas utifrån fossilets nuvarande skick, resten av kroppen samt nedre delen av halsen.
Emellertid finns det ingen antydan till fjädrar på den övre delen av halsen eller huvudet. Även om dessa kroppsdelar möjligen kan ha varit nakna såsom hos många andra nära besläktade, väl bevarade befjädrade dinosaurier, kan detta också ha orsakats av den process som bevarat fossilen. I de flesta fallen har exemplaren av Archaeopteryx nämligen bäddats in i syrefattiga sediment efter att ha flutit runt en tid på rygg i vatten; huvudet, halsen och svansen är vanligtvis böjda nedåt vilket tyder på att exemplaren just hade börjat ruttna då de bäddades in i sedimenten, med avslappnade muskler och senor som gav fossilen deras karaktäristiska form. Detta borde betyda att skinnet redan börjat mjukna och flagna, vilket stöds av det faktum att flygfjädrarna hos vissa exemplar hade börjat lossna när de bäddades in i sedimenten. Därmed har man lagt fram hypoteser om att exemplaren rörde sig längs sjöbotten i grunt vatten en tid innan de täcktes över, varvid fjädrarna på huvudet och övre delen av halsen föll av medan de hårdare fästa svansfjädrarna satt kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar