 |
| Adolf Erik Nordenskiöld porträtterad av Axel Ljungstedt 1902 |
De första utforskningarna kring en möjlig Nordostpassage gjordes redan i slutet på 1500-talet genom bl. a. nederländske Willem Barents. Under 1600-talet nådde ryska pälsjägare längre och längre fram norrut. Ryske Semjon Dezjnjov blev 1648 den förste att segla igenom sundet mellan Alaska och Sibirien (nuvarande Berings sund) och 1742 upptäckte ryske Semjon Tjeljuskin den nordligaste platsen på den eurasiatiska kontinenten Kap Tjeljuskin. Även dansk-ryske Vitus Bering genomförde forskningsresor i området. I mitten på 1700-talet skrev schweiziske geografen Samuel Engel en avhandling där han framlade sin teori om existensen av en Nordostpassage.
Nordenskiöld hade redan genomfört en rad forskningsresor i arktiska trakter, bland annat till Svalbard, Västgrönland, Karahavet och floden Jenisej.
År 1877 började Nordenskjöld sin planering av expeditionen att finna Nordostpassagen och i juli framlade han en detaljerad plan till kung Oscar II som accepterade förslaget. Fler finansiärerna fann han som dåvarande ordförande i Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi (SSAG) bland Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg och privatpersonerna Aleksandr Sibirjakov och Oscar Dickson.
Expeditionsfartyget "Vega", ett sex år gammalt ombyggt tremastat sälfångstfartyg, inköptes till expeditionen och byggdes om på Karlskrona örlogsvarv för offentliga medel. Sibiriakov utrustade även ångaren "Lena", som skulle medfölja expeditionen fram till Lenafloden.
 |
| polarskeppet Vega |
Adolf Arnold Louis Palander utsågs till expeditionens kapten. Palander var en erfaren sjöfarare som redan hade genomfört flera resor i arktiska områden och tidigare deltagit i Nordenskiölds expeditioner. Vidare ingick vetenskapsmän, befäl och en besättning om 21 man. samt xylografen Karl Johan Andersson
Vetenskapsmännen värvades bland olika naturvetenskapliga fakulteter och var
Ernst Bernhard Almqvist, läkare och lichenolog
Giacomo Bove, hydrograf
Andreas Peter Hovgaard, meteorolog, ansvarade för de meteorologiska och magnetiska observationerna.
Frans Reinhold Kjellman, botaniker
Oscar Frithiof Nordqvist, tolk och zoolog
Anton Julius Stuxberg, zoolog
Den flernationella besättningen ökade intresset och uppmärksamheten kring expeditionen även utomlands.
Den 21 juli 1878 lämnade nu fartygen "Vega" och "Lena" hamnen i Tromsø med kurs norrut och sedan genom Karahavet och man passerade Vajgatjön den 30 juli. Efter ett uppehåll i Dikson den 6 augusti fortsatte resan österut igenom Nordenskiöldöarna och man nådde Kap Tjeljuskin där fartygen ankrade den 20 augusti. Nordenskiöld skrev: "Vi hade nu nått ett stort, under århundraden förgäfves eftersträfvadt mål. För första gången låg ett fartyg förankradt utanför den gamla verldens nordligaste udde. Färden hade hittills förlöpt väl tack vare god planering och Nordenskiölds stora erfarenhet av arktiska expeditioner"
Efter ett uppehåll fortsatte expeditionen vidare norrut men tvingades åter sätta kurs mot söder och den isfria rännan längs Tajmyrhalvöns östra kust tills man nådde Lenaflodens mynning natten mellan den 27 och 28 augusti. Här skiljdes fartygen och "Lena" fortsatte uppför floden mot Jakutsk[ medan "Vega" fortsatte vidare österut och seglade igenom de Nysibiriska öarna kring den 3 september och Björnöarna något senare. Ismassorna ökade och färden blev långsammare då man ej vågade segla under nattetid. Mellan den 12 och 18 september fick expeditionen göra ett stopp för att invänta gynnsammare isförhållanden. Nordenskiöld skriver: "att seglatsen längs Asiens nordkust började blifva något enformig. Äfven den ifrigaste polarfarare kan i längden ledsna på idel is, grund och dimma och idel dimma, grund och is".
Färden fortsatte mödosamt men den 28 september frös fartyget slutligen fast nära bosättningen Pitlekaj vid Koljutjinskaya guba (Koljutjinskayaviken) norra udde på Tjuktjerhalvön endast en knapp dagsresa från Uelen och Nordenskiöld skriver: "Det var en oväntad motgång, så mycket svårare att med jemnmod fördraga, som det var ögonskenligt, att vi skulle hafva undgått densamma, om vi kommit några timmar tidigare till östra sidan af Koljutschin-bay. Talrika tillfällen hade under den föregående delen af resan funnits, då dessa timmar kunnat besparas". Även om Nordenskiöld var besviken hade risken för övervintring dock ingått i Nordenskiölds planering och fartyget hade förråd för två år.
Övervintringen utnyttjades till forskning och särskilt Nordqvists etnologiska studier av tjuktjerfolket
Vegas övervintringsplats , den stora viken nordväst om Uelen är Koljutjinskayaviken
Kustlandet kring "Vega"s övervintringsplats var ödsligt och monotont men det var inte obebott. Pitlekaj var en liten tjuktjisk bosättning ett par kilometer från fartyget, och längre bort fanns fler boställen av liknande slag. Expeditionens umgänge med invånarna på platsen blev slutligen flitigt där tjuktjerna gjorde dagliga besök ombord på fartyget. Besättningen och forskarna hölls också sysselsatta med turer och studier inåt land.
Expeditionen gjorde flera försök att skicka hem meddelanden om sin belägenhet. Redan i början av oktober sändes ett brev iväg med tjuktjerna, men brevet anlände först den 10 maj 1880 till Irkutsk, det närmaste ryska samhälle med regelbunden postgång. Det dröjde sedan ytterligare till den 16 maj innan meddelandet nådde Stockholm, där man redan hade börjat fundera på undsättningsexpeditioner.
Kylan förblev sträng en bra bit in på våren. Ännu i mitten av april var det ofta närmare 40 grader kallt, och isens tjocklek tilltog alltjämt och långt in i juni var det fortfarande ofta åtskilliga minusgrader. Den 20 juni hade en råk öppnat sig någon mil öster om fartyget, men det skulle dröja ytterligare innan isen lossnade kring "Vega". Under middagen den 18 juli började isen äntligen att lossna och Nordenskiöld skriver: "Under middagen märktes plötsligt, att fartyget kom i en svag gungning; Palander rusade upp på däck, såg att isen var i rörelse, lät elda på maskinen, som länge sedan blifvit, i förväntan på denna stund, iordningstäld, och två timmar derefter, den 18 juli kl. 3 t. 30 min. e.m., var Vega flaggbeprydd under ånga och segel åter på väg mot målet".
Efter 10 månaders uppehåll fortsatte nu färden mot Stilla havet och redan den 20 juli nådde man Berings sund och rundade den eurasiatiska kontinentens östligaste udde Kap Dezjnjov [3] vilket avslutade Nordostpassagen.
Därefter utforskade expeditionen St. Lawrenceviken (Zaliv Lavrentija) och Konyamviken på Tjuktjerhalvön och Port Clarenceviken i Alaska. Därefter fortsatte man mot St. Lawrenceön dit man anlände den 31 juli. Kursen sattes åter österut och man anlände till Ostrov Beringa utanför östra Kamtjatka den 14 augusti. Här stannade expeditionen till den 19 augusti Den 2 september anlände expeditionen till Yokohama och härifrån kunde man äntligen meddela världen via telegram att Nordostpassagen hade hittats och för första gången genomseglats. Mottagandet i Japan blev översvallande. Nordenskiöld och hans forskare fick audiens hos kejsaren Meiji och inbjöds till en rad platser över hela Japan. Expeditionen stannade nästan 2 månader i landet mycket beroende på att "Vega" tagits in för renovering inför hemresan.
Skeppstimmermannen Sven "Vega-Sven" Andersson var en bland besättningen som skrev egen dagbok främst riktat till "gomman Mari" hemma i Karlskrona. Andersson tappade bort dagboken i Nagasaki och därefter är dess öde okänt. Dagboken var försvunnen i 20 år innan den återfanns av svenske sjökapten Fröberg i en lumpbod i Shanghai i Kina i april 1898. Fröberg överlämnade dagboken till dåvarande svenske handelsattachén i Östasien. Via London kom dagboken slutligen till Sverige 1908 och ingår idag i Kungliga Vetenskapsakademiens samlingar. Boken gav även ut postumt 1979.
Hemresan blev ett triumftåg runt Asien och Medelhavet och expeditionen fick fortsatt storartad mottagande vid uppehåll i Hongkong, Labuan, Singapore och Ceylon. "Vega" lämnade Galle på Ceylon den 22 december
Expeditionen anlände till Aden den 7 januari och fartyget hälsades med 21 salutskott. Den 9 januari fortsatte resan genom Röda havet och "Vega" anlände till Suez den 27 januari. Härifrån gjordes en utflykt till Kairo och den 3 februari fortsatte hemresan genom Suezkanalen där man nådde Port Said den 5 februari .Den 14 februari anlände expeditionen till Neapel som första anhalt i Europa och även här blev mottagandet överväldigande inte minst på grund av italienske Boves deltagande. Efter besök i Rom lämnade "Vega" Neapel den 29 februari dock utan Almqvist, Kjellman, Nordqvist och Stuxberg som valde landvägen hem och Bove som av familjeskäl stannade kvar i Italien. Den 9 mars passerades Gibraltar sund och man ankrade i Lissabon den 11 mars. Den 16 mars fortsatte resan och man anlände till Falmouth den 25 mars. Även här blev det en rad bjudningar varpå expeditionen sedan även gjorde en utflykt till Paris. Den 3 april lämnade sällskapet Paris och tog sig till nederländska Vlissingen dit fartyget färdats sjövägen.
Den 16 april nådde man Köpenhamn och nya överväldigande festligheter inte minst på grund av danske Hovgaards deltagande. Den 20 april lämnade "Vega" Köpenhamn och den 24 april kl 08:00 passerades Vaxholm och slutligen fälldes ankaret på Stockholms ström kl. 22:00 efter en resan på 22 189 nautiska mil. Hela Stockholm var i festyra då "Vega" anlände och hela Stockholms slott strålade i ett hav av ljus och lågor. Varje besättningsmans namn, från Nordenskiölds till den yngste matrosens, syntes i eldslågor på slottets fasad. Vegamännen välkomnades på slottet av hela den kungliga familjen och Nordenskiöld skriver: "Fyrverkerier afbrändes och kanoners dån blandade sig med skallande hurrarop från tusentals åskådare. Sedan vi ytterligare vid Kastellholmen helsats med salut, fäldes ankaret på Stockholms ström kl. 10 e.m." Välkomstceremonin var arrangerad av Magnus Isæus och bland åskådarna fanns även en ung Sven Hedin.
Samtliga i besättningen tilldelades Nordstjärnemedaljen i guld/silver med anledning av Vegaexpeditionen av kung Oscar II. Nordenskiöld upphöjdes till friherre och Palander adlades Palander af Vega.
På Vegadagen 1925 avtäcktes en minnesvård på Louis Palanders grav i närvaro av bland annat kronprins Gustaf Adolf, andra representanter för kungahuset, statsminister Rickard Sandler och upptäcktsresanden Sven Hedin.
Expeditionen hade nått sitt syfte att hitta Nordostpassagen men samtidigt också visat att rutten inte kunde nyttjas som handelsväg. Expeditionens vetenskapliga värde blev de omfattande geografiska, geologiska, botaniska, zoologiska och etnografiska studierna man utförde främst under resans vinteruppehåll.
Expeditionens studier publicerades i en rad vetenskapliga rapporter och en skriftlig redogörelse för expeditionens öden, äventyr och rön gavs sedermera ut i fem band Vega-expeditionens vetenskapliga iakttagelser (5 band, utgivna 1882–1887). Några månader efter hemkomsten ordnades en utställning om expeditionen på Stockholms slott och materialet från expeditionen visades även upp vid Stockholmsutställningen 1897 [4]. Nordenskiöld och Palander publicerade senare även sina dagboksanteckningar i bokform.
1880 instiftades Vegamedaljen och sedan 1902 firas den 24 april som "Vegadagen".
Först 1915 färdades ryske Boris Vilkitskij ånyo igenom Nordostpassagen, denna gång från öst till väst, under den stora hydrografiska kartläggningsexpeditionen av Norra ishavet åren 1910 till 1915. Vega såldes efter expeditionen till det skotska rederiet Ferguson och förliste 1903 i Melvillebukten på nordvästra Grönland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar