Mina solglasögon

Jag fick just en fråga som jag fått många gånger förr.
Förr om åren brukade jag ge ett svar som jag tyckte var ganska neutralt. Det avslöjade inte något om mig, men numera struntar jag i att hymla.
Frågan var: "Varför har du alltid svarta solglasögon på dig - det är inte soligt idag?"

Det är skönt att säga precis som det är:
1985 föll min ridå efter ett halvårs depression. Panikångest hade gjort sitt smutsiga intåg och jag for plötsligt illa av dagsljus. Det behövde inte vara soligt. Det räckte med dager, helt enkelt.

Jag blev ordinerad solglasögon av god kvalitet av en optiker, för han hade konstaterat en viss ljuskänslighet när han undersökte mina ögon.
Fast ljuskänsligheten var det inte mycket med egentligen. Det visade sig bara vara precis som Docent Död påstod: "Bakom mina solglasögon kan jag va mig själv".
Paniken bär jag alltid med mig, men dess akuta fas är över - eller för säkerhets skull; den vilar sig. Men när jag drar igång för mycket och slarvar med sömnen, ja, då visar den upp sig igen. Jag är född neurotiker och kommer så att förbli.

Tack vare solglasögonen behövde jag inte medicineras i någon vidare utsträckning, och jag tänker, att glasögon ändå är bättre än kemikalier.

Solglasögonen har alltså ingenting med attityd att göra. Det vore lite sorgligt om jag vid 49 års ålder kände att jag behövde understryka något på detta simpla vis. Panikens akuta stadium höll i sig i tio år, och hundratals solglasögon har förbrukats. Det har blivit en ingrodd vana, men det är fortfarande så att jag mår bättre när jag "gömmer mig".

Jag vet att det kan framstå som excentriskt och kanske är det också så att människor inte tycker att de får riktig kontakt med mig. Fast å andra sidan kompenseras frånvaron av mötande blick med andra saker - hoppas jag.

På senare år har det, åtminstone för mig, blivit klart vad paniken berodde på - om man nu kan peka på en enskild faktor. Min son är autistisk, och hos honom är det ganska tydligt. Hos mig är det inte lika uppenbart - för andra, men för mig är det desto tydligare. Oförmågan att känna att jag "når fram" till andra människor har fått mig att må väldigt illa, men nu tror jag mig veta vad det beror på: Jag kan inte, och för att ändå lyckas behövs diverse strategier. Insikten om det gör att kontakten med andra människor blir bättre.

Och excentrisk är jag. Det kommer aldrig att ändra sig, men förhoppningsvis är jag trots det inte fullkomligt odräglig.
Så om du till äventyrs undrat över solglasögonen... Nu vet du.

Peter Lejon, Långelycke