Exteriören är i stort den samma sedan 1903, medan interiören omarbetas kraftigt jämfört med den stil Hermansson byggde upp. Redan från början blev också arkitekten hårt kritiserad av belackare till nygotiken. Kyrkan är byggd i råhuggen gråvit kalksten och uppförd i nygotisk stil. Formen är den treskeppiga hallkyrkan med korta korsarmar och ett, liksom i många engelska kyrkor, rakslutet kor. Över mittskeppet reser sig spetsågevalven med markerade ribbor. Sidoskeppen avgränsas mot mittskeppet av rödaktiga granitkolonner och har längsgående läktare.
Två restaureringar har genomförts inne i kyrkan. Den första 1921-22, under Lars Israel Wahlmans ledning. Då ersattes de ursprungliga, enkelt glasade fönsterna med Emanuel Vigelands glasmålningar. I tre år arbetade den norske konstnären med dem och först 1929 var alla på plats. I de 33 fönsterna har Vigeland, påverkad av den stora medeltida glasmålaren i de franska katedralerna, mest den i Chartres, tolkat tanken att Nya Testamentet ligger fördolt i det Gamla och det Gamla Testamentet öppnar sig i det Nya. I samband med restaureringen av altarfönstret användes till en början av misstag ett felaktigt medel, vilket gjorde så att glaset mörknade på applikationsställena. Detta syns tydligt längst ner när solen lyser in.
RIDDARHOLMSKYRKAN:
Riddarholmskyrkan är en kyrkobyggnad på Riddarholmen i Stockholm. Den uppfördes till Gråbrödraklostret som Magnus Ladulås grundade och invigdes omkring år 1300. Övriga klosterbyggnader revs under 1600-talet, och endast rester finns bevarade. Riddarholmskyrkan är en treskeppig hallkyrka, uppförd av rött tegel, med smalare, långsträckt, polygonalt avslutat kor. Det höga västtornet kröns av en genombruten gjutjärnsspira. Runt om kyrkan är gravkoren vidbyggda. Främst utmärker sig det Karolinska gravkoret med sitt tak i rokokostil, men även de övriga korens renässansutförande bryter av mot kyrkans ursprungliga tegelgotik. Interiören domineras av de många gravminnena, men här finns även medeltida kalkmålningar bevarade i valven.
Från och med Gustav II Adolfs begravning 1634 fungerade Riddarholmskyrkan som kunglig begravningskyrka. Samtliga svenska regenter från Gustav II Adolf till Gustaf V (begravd 1950) har fått sitt sista vilorum här, med undantag för drottning Kristina som vilar i Peterskyrkan i Rom, alltså 15 monarker. De är fördelade på tre olika gravkor: det Gustavianska, det Karolinska och det Bernadotteska. Utöver regenterna vilar ett stort antal regentgemåler, prinsar och prinsessor i kyrkan. Traditionen att begrava regenter i Riddarholmskyrkan upphörde när Gustaf VI Adolf begravdes på Kungliga begravningsplatsen i Solna 1973. Till Riddarholmskyrkan hör också fem icke kungliga gravkor, som uppfördes under 1600-talet av olika adelssläkter. Utöver kungligheterna från 1600-talet till 1900-talet finns också två medeltida gravar framför kyrkans högaltare; enligt traditionen är medeltidskungarna Magnus Ladulås och Karl Knutsson (Bonde) begravda här. Man räknade alltså till 17 begravda regenter i kyrkan. En gravöppning 2011 visade att det inte är Magnus Ladulås som vilar i den grav som tidigare trotts vara hans
KATARINAKYRKA:
Katarina kyrka är en kyrkobyggnad på Högbergsgatan 15 på östra Södermalm i Stockholm. Den är församlingskyrka i Katarina församling i Stockholms stift. Den stod klar första gången 1695, men har sedan dess drabbats av två bränder. Efter den senaste branden 1990 återinvigdes kyrkan 1995. Kyrkan har fått sitt namn efter prinsessan Katarina, Karl X Gustavs mor.
Bygget hade pågått, med flera avbrott, i hela 39 år efter Jean de la Vallées ritningar. Den 1 maj 1723 förstördes kyrkan, tillsammans med en stor del av bebyggelsen i området, i en brand (se Katarinabranden 1723). Göran Josuae Adelcrantz hette den arkitekt som fick i uppgift att återuppbygga kyrkan, och kyrkan fick nu det åttkantiga tornet. Den återuppbyggda kyrkan invigdes den 18 oktober 1724. Kyrkan står på Katarinaberget där offren från Stockholms blodbad brändes, och det anses vila en förbannelse över platsen. Enligt en sägen skall kyrktornet rasa två gånger, vilket det också har gjort. Altaruppsatsen består av en Golgatascen, gjord av skulptören Liss Eriksson och textilkonstnärinnan Kajsa Melanton: "Närvaro genom frånvaro". Man kan se korset, svepningen och törnekronan.
Natten till den 17 maj 1990 brann Katarina kyrka för andra gången. Kyrktornet störtade samman och gick genom kyrkvalvet. Kvar fanns i stort sett bara kyrkans ytterväggar, men man lyckades att rädda värdefulla textilier och kyrksilvret.
En utredning om brandorsaken lyckades inte komma till något säkert svar, men kom fram till att det sannolikt hade legat och pyrt mellan taklagen i minst ett dygn innan branden flammade upp. Trots att kyrkan var väl försäkrad krävdes omfattande insamlingar och för detta bildades Stiftelsen Rädda Katarina. Kyrkan byggdes upp igen; det gjordes klart att inga moderna byggmaterial skulle användas. Som arkitekt för återuppbyggnaden utsågs slottsarkitekt Ove Hidemark. Vid rekonstruktionen av byggnaden användes bland annat 52 000 handsmidda spikar, 120 000 stortegel av gammalt format från Bältarbo tegelbruk, 5½ ton björknäver, 1 600 rutor med munblåst färgat antikglas och 5 000 m² kopparplåt] År 1995 kunde kyrkan återinvigas av biskop Henrik Svenungsson.
JACOBSKYRKAN:
Sankt Jacobs kyrka (till vardags kallad Jakobs kyrka) är en kyrkobyggnad i Stockholm. Den är församlingskyrka i Stockholms domkyrkoförsamling i Stockholms stift. Kyrkan är belägen på Jakobs torg mitt emot Operan och med Kungsträdgården mot östra gaveln. Kyrkan började byggas på 1580-talet men pga. div förseningar blev den inte färdigbygd förrän c:a 60 år senare och invigdes först 1643 på första advent. Jakobs kyrkan har anor från tidigare kyrkor, med det första namnet Sankt Jacobs kyrka, ända från 1300-talets början.
Sankt Jacobs kyrka vid Kungsträdgården i Stockholm kan räkna sin historia till 1300-talets början, då föregångaren Sankt Jacobs kapell anlades i det som var utkanten av Solna socken. Under 1430-talet ersattes kapellet av en tegelkyrka (i vissa källor omnämns sten och trä som byggmaterial), som revs efter beslut av Västerås riksdag 1527. 1580 påbörjades uppförandet av nuvarande Sankt Jakobs kyrka på order av Johan III. Bygget leddes av Johan III:s arkitekt Willem Boy och byggmästaren Hendrik van Huwen. Den rödputsade tegelkyrkan har ett formspråk som vittnar om både sengotik, renässans och barock. Långhuset har treskeppig plan, sex travéer långt, och smalare polygonalt kor. Valven är slagna i olika stjärn- och nätformer. Västentrén flankeras av två mindre, åttkantiga torn. Sakristian är vidbyggd i vinkeln mellan koret och norra sidoskeppet. Exteriören karakteriseras främst av det fyrkantiga centraltornet med rundad huv och lanternin samt av de skulpterade sandstensportalerna. Speciellt bör sydportalen nämnas, daterad till 1644 och sannolikt ett verk av Markus eller Hans Hebel.
Kyrkan byggdes i två etapper. Grunden lades under 1580-talet, då större delen av yttermurarna uppfördes. Fram till 1592 färdigställde man långhusets tre skepp med pelare av sandsten och valvet över korsmitten där man skulle bygga centraltornet. Från Johan III:s död 1592 stod bygget stilla fram till 1633 då Klas Flemming gick in och skrev kontrakt med murarmästare Hans Förster och stenhuggaren Henrik Blom. Härmed påmurades yttermurar och västtorn, valven slogs och mittenvalvets tak stod färdigt 1642. Yttertaken uppfördes och kyrkan fick sina huggna sandstensportaler i norr och väster, utförda 1643 av Henrik Blom. Dessa har en återhållsam broskornamentik, medan sydportalens överdådiga plastik med sidopartiernas friskulpturer av S:t Jakob och Mose spränger utrymmet mellan tvärskeppets strävmur. Putsen var avfärgad i rött med ljus listverk.
Den södra portalen är troligen tillverkad av bildhuggaren Hebel och blev färdig först 1644. Kyrkan invigdes 1:a Advent 1643 i närvaro av drottning Kristina. Dagen före hade Norra Malmen (Sankta Clara församling) delats i två församlingar längs Malmskillnadsgatan och den östra delen blev nya S:t Jacobs församling. Tornet, taken och renässansgavlarna av Henrik Blom förstördes vid en brand 1723 och ersattes med de nuvarande överbyggnaderna som ger exteriören prägel av klassicism och senbarock. Nytt centraltorn, ritat av Göran Josuae Adelcrantz, invigdes 1739. Kyrkans alla tornhuvar ritades av Carl Hårleman. Den kopparklädda tornhuven är enastående i Sverige i genomarbetad senbarock.
Långhuset utökades 1862 genom att de murar som avskilt långhus från sakristia och gravkor, i sidoskeppens främsta kvarter, avlägsnades. Ny sakristia hade redan tillfogats norr om koret omkring 1700. Koret förändrades drastiskt vid en restaurering 1892–1893, då de ursprungliga, karakteristiska kolossalfönstren förminskades till ungefär halv storlek. Koret försågs med lågt altarskåp och fem målade glasfönster. 1800-talet innebar även stora förändringar av interiören och nästan allt 1600-tal i kyrkan; läktare, bänkar och altaruppsats, byttes ut och orgelläktaren ändrades. Man byggde nya hellånga läktare i både norra och södra sidoskeppen. Resultatet var att kyrkan i princip fråntogs allt ljus. Församlingen klagade och 1825 byggdes läktarna om igen. 1862 fick kyrkan gasljus, 1450 gaslågor, vilket var det största antalet i en Stockholmskyrka. 1893 genomfördes en ny restaurering ledd av arkitekt Carl Möller. Inredningen fick en nationalromantik-prägel (Vasa-renässans). Tak och väggar målades med bladdekor och man satte in elektriskt ljus.
Mycket av det sena 1800-talets åtgärder avlägsnades vid restaureringen 1933–1937, som gav kyrkan den rena och lite strama känsla som fortfarande präglar kyrkorummet. Arbetet leddes av slottsarkitekt Ove Leijonhufvud och började med att kyrkan fick ny puts i samma ljusgrå ton som på 1770-talet. Exteriören fick sitt utseende vid 1968–1969-års restaurering, då kyrkan renoverades både invändigt och utvändigt och putsen rödfärgades som på 1600-talet. Med sina festliga färger i högrött och vitt har Jakobs kyrka återtagit sin iögonfallande roll i stadsbilden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar