Det handlar om mänskliga rättigheter

I dag genomfördes en stor, landsomfattande aktion mot nedskärningarna i den personliga assistansen under parollen ”Utan assistans stannar livet. Vänsterpartiet kräver en lagändring så att personer med funktionsnedsättning ska få ökad rätt till personlig assistans. Möt Eva Olofsson, riksdagsledamot och Veronica Kallander, ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse i en artikel om behovet av en reform gällande personlig assistans.

Veronica Kallander är född med ryggmärgsbråck, hon sitter i rullstol och har svårt att klara vissa saker själv. Idag har hon en personlig assistent som hjälper henne 16 timmar per dygn. Vi frågar henne på vilket sätt det påverkar hennes liv.

–Privat får jag hjälp med min personliga hygien och sådana saker men jag kan också arbeta halvtid, jag har kommunalpolitiska uppdrag, jag sitter i Vänsterpartiets partistyrelse, jag kan vara en jämställd maka till min man… jag kan också simma, resa eller gå på bio. Kort sagt ha ett liv.

–Om den personliga assistansen skulle dras in betyder det inte att jag upphör att existera, jag skulle antagligen att få hemtjänst och ledsagare, men mitt liv skulle bli helt annorlunda. Det vore en katastrof, tillägger hon.

Skillnaden mellan personlig assistans och hemtjänst hör man redan i ordet, säger Veronica Kallander. Där finns ordet ”hem”. Det betyder att man får hjälp hemma, vilket betyder att man får hålla sig hemma helt enkelt. En ledsagare är någon som följer med vid vissa, föranmälda, speciella tillfällen. Inte till jobbet, dagis eller när andan faller på. Utan just vid speciella tillfällen.

Allt detta sammantaget betyder att människor som idag har ett handikapp, men ändå kan ha både jobb eller studera blir inlåsta i hemmet, satta i bur.

– Idag rullar livet på något år eller drygt det, men sedan börjar oron komma, berättar Veronica Kallander.

Vartannat år omprövas om den funktionshindrade ska få behålla sin assistent eller inte. Oron gör att många på toppen av sina stora fysiska problem också får psykiska problem. Många är rädda för att mista assistansen.

– Det handlar ju om hela ens liv, säger hon. I mitt fall skulle jag få sluta jobba, sluta vara politiskt aktiv, sluta vara en aktiv medborgare. Just det som LSS, lagen från 1994 skulle göra möjligt.

LSS är en egen lag där det bland annat framgår att funktionshindrade ska ha ”goda” levnadsvillkor till skillnad från Socialtjänstlagen som pratar om ”skäliga” levnadsvillkor. LSS har gjort stor skillnad. Från att tidigare ha varit beroende av anhöriga eller av att bo på en institution, kan människor göra egna val och skapa sina egna liv.

Idag minskar de möjligheterna när allt fler blir av med sin personliga assistans. Försäkringskassans bedömningar blir allt hårdare.

En dom i regeringsrätten 2009 var förödande. En man som inte kunde göra i ordning sin mat, lägga upp den eller skära den i bitar blev av med rätten till personlig assistent eftersom han själv kunde föra maten till munnen. Att kunna tillreda och skära upp maten ansågs inte ingå i de 20 timmars ”grundläggande behov” som behövs för att beviljas assistans från Försäkringskassan. Denna snäva tolkning har sedan använts av Försäkringskassan så att allt fler mister assistansen.

Vänsterpartiet vill se lagändring

Vänsterpartiet menar att det handlar om mänskliga rättigheter. Sverige har skrivit under FN-konventionen där rätt till självbestämmande och rätten att delta i samhället slås fast. Den måste vi leva upp till, säger Eva Olofsson, riksdagsledamot i socialutskottet, som arbetar med frågan.

- Idag går utvecklingen åt fel håll, säger hon. Ungefär 900 har förlorat sin assistans.

År 2010 hamnade 269 personer som tidigare haft assistans under den 20 timmarsgräns som krävs. Den funktionshindrade som anses behöva 19 timmars hjälp i veckan får ingen assistent. Fler och fler hamnar i den situationen.

Regeringen vill spara pengar och skriver i en proposition att de ser dämpade kostnader som en av fyra principiella utgångspunkter i politiken kring personlig assistans. Vänsterpartiet tycker inte att en personlig assistent ska kosta mer än nödvändigt, men anser att kostnadsdämpning inte kan vara en principiell utgångspunkt, utan det måste vara rätten till god assistans som ska stå i fokus.

Eva Olofsson berättar att Socialutskottet redan 2010 blev uppvaktade av handikappförbunden som berättade om vad som höll på att hända. Sedan dess har olika översyner och rapporter tagits fram, men inget har förändrats. Nu har Vänsterpartiet lagt motion nummer två där partiet kräver att lagen skrivs om så att intentionerna i lagen blir tydliga, som den var tänkt från början: Människor med funktionshinder ska kunna leva som alla andra.

Övriga partier vill vänta på ytterligare en utredning som ska läggas fram i december 2012. Men vad den kommer fram till vet ingen. Vänsterpartiet tycker inte att det är ytterligare utredningar som behövs.

– Det ligger som en blöt filt över frågan, säger Eva Olofsson. Alla partier är ”eniga” om att ingen ska förlora sin personliga assistent, som behöver den. Ändå händer ingenting.

Nu har vi tröttnat på det och kräver som enda parti en lagändring. I det känner jag ett brett stöd från funktionshinderrörelsen.