Huvudhultakvarn

Några kilometer längre norrut från Stekaremåla ligger längs med Lyckebyåns dalgång Huvudhultakvarn. Även här fanns som namnet avslöjar en kvarn en gång i tiden. Här finns även ett område som är klassad som naturreservat och i närheten finns också Emmaboda kommuns så vitt jag vet enda plats där det sägs att de spökar










Lyckebyån vid Huvudhultakvarn.
Resterna av kvarnen som slutade användas på 1920-talet. Huset brann slutligen ner på 50-talet. Det som blev kvar ser ni på bilden.

Den gamla västra kyrkvägen som gick mellan Huvudhultakvarn till Algutsboda där kyrkan ligger. Vägen började ännu längre västerut. Här har många ben och hästhovat trampat fram och tillbaka. Just denna väg kallas Bolstervägen. Namnets ursprung är okänd. Det gick många sådana här vägar mot alla vädersträck från kyrkan. Tänk er att vandra eller åka hästdragen släde mitt i vintern när snön låg på marken. Dessa vedermödiga strapatser var man tvungen att göra oavsett väder och vind eftersom det förr rådde kyrkoplikt. Avståndet mellan Huvudhultakvarn- Algutsboda är ca sju kilometer.

Några hundra meter från Hultakvarn på Bolstervägen kommer man till denna backe. Den har ett speciellt namn som kan få nackhåren att resa sig. Barnhalsabacken heter den och är kommunens enda spökplats. För på backens topp kan man mörka nätter höra ett barn gråta. För länge sen ska en 17 årig flicka fött ett litet barn i hemlighet och med sorg lagt ut barnet här i en liten grotta för att dö. Flickan var fattig, dotter till en backstugesittare. Fadern till barnen var son till en rik bonde så giftemål var otänkbart. Men barnet blev upptäckt när den har dött och den unga modern fick tillbringa sina återstående dagar på spinnhus som straff. Barnafadern däremot blev en betrodd man i socknen. Det är barnet som saknar sin mor som gråter här de mörka nätterna.

Det finns en annan historia om denna plats om varför man hör barnagråt. Det berättas att en mor tappade sitt nyfödda barn här när de var på väg till kyrkan för dop. Barnet dog och sedan dess hörs barnagråt på platsen.

Man kan tro vad man vill om detta men det är väldigt spännande att höra sådana historier och visst kan de ha hänt. Inget av historierna är otänkbara. Sen om man hör ett barn som gråter här på nätterna låter jag vara osagt. Jag lyssnade noga när jag var där i dag men hörde bara vindens sus eller ...var de ett??...










Bolstensvägen som för övrigt är en vandringsled är väldigt stenrikt och ett minne från istidens kalla dagar. Överallt finns det stora stenblock som inlandsisen drog framför sig och sen lämnade kvar när den drog sig tillbaka från dessa trakter












Många landar huller om buller som här och bildar skrev för djur att gömma sig i eller bygga bon










Spår av mänsklig verksamhet. En stenmur som någon för länge sen gjorde av någon anledning. I dag är den anledningen återtaget av naturen. Kvar står stenmuren som ett minne av en svunnen tid













Men inte ens stenar är skyddade mot naturens påverkan. Visst längtar man till julen när man ser denna vitmossa














Ett svart hål. Jag undrar om något djur har hittat sitt vinterkvarter där.

Här kan man klättra in i Huvudhultakvars naturreservat.
Reservatet ligger i Lyckebyåns dalgång och erbjuder, förutom slåttermader och vacker vegetation, på en intressant geologi. Flera åsryggar bildar ett nät jämte odlingsmarkerna och skogen.
Åsarna löper i norvästlig-sydostlig riktning i allt lägre nivåer ner mot dalbotten, där en biå till Lyckebyån flyter fram.Baggaryggen, i reservatets sydvästra del, är en så kallad lateralterass. Den består av blockigt och stenigt isälvsgrus som inlandsisen lämnade efter sig när den drog sig tillbaka för cirka 12 000 år sedan.















Stuga med det vackra namnet Stensborg.














Huvudhultakvarn är ett av tre naturreservat i Emmaboda kommun. De två andra heter Ekensberg vid Ekeboryd och Lidahult.