Jag var en av de som innan var positiv när det förra året blev klart att vi skulle ingå i det rödgröna samarbetet med socialdemokraterna och Miljöpartiet. Äntligen skulle (V) vara med och påverka det politiska styret vid en valseger 2010. Men jag är nu väldigt bekymrad för jag var naiv och godtrogen eftersom jag räknade inte med vissa mediers styrka och deras kampanj mot partiet skulle vara så hårt. Det är därför vi har svårt att lyfta opinionsmässigt. Vi ligger kvar på strax under sex procent i bästa fall trots att vi har en politik som ligger väl i tiden och som minskar klyftorna.
Men jag borde ju vetat bättre. Det finns ingen som skriver något positiv om oss och när man läser vissa kommentarer från läsare så blir man mörkrädd för den hatstämning som finns mot partiet och mot Lars Ohly.
Nu spelar det ingen roll hur vi gör, vi är bakbundna. Är vi för samarbetsinriktade får vi kritik för att vi överger vår politik och för att vi egentligen inte behövs i den politiska arenan. Driver vi våra egna frågor hårt så får vi kritik för att vi spräcker samarbetet. Tyvärr pågår även detta inom de rödgröna sympatisörerna Finns knappt någon som talar med varmt hjärta om oppositionens stora möjligheter att ändra Sveriges politik efter nästa val. Det är fruktansvärt frustrerande att känna att vi inte når ut med vår politik att knappt någon vill lyssna. Att man känner motvind hela tiden också väldigt jobbigt.
Men vi kan inte lägga oss ner och dö utan vi måste själva tro på vår politik. Vår politik gynnar inte alla men de gynnar de som har det svårast i samhället och det får vi aldrig glömma. Det är de som driver mig i min politiska gärning och gör att man inte ger upp.
5 kommentarer:
Om någon högeridiot skriker att Ohly är "kommunist" är det bara att rycka på axlarna. Tokar diskuterar man inte med.
Problemet är att V:s ledning har skapat en situation där man möjligen kan få uppleva lyckan av att sitta med i en regering en period - för att snabbt bli sönderregerad och förpassad till glömskan efter nästnästa val. När man inte lät Sahlins stängda dörr förbli stängd förlorades förmodligen sista möjigheten för V att utveckla ett självständigt och intressant alternativ i svensk politik. Frågan är om inte V skulle göra större nytta om man gick in som en åtminstone kvartsradikal vänsterfraktion i SAP? Jag vet inte. Men som kraft för samhällsförändring har jag svårt att se att V kan leva upp igen. Det är tråkigt för alla som jobbar och sliter på basplanet, men jag tycker att det måste sägas rätt ut. Möjligen är tiden för partier över huvud taget på sluttampen. Kanske V-folket skulle studera Marx' samhällsteorier igen och se vad som enligt dem bör göras? Där är partier av mindre betydelse jämfört med de stora rörelserna i samhället.
Det är ingen lätt situation vi hamnat i och jag undrar om inte partiledningen missbedömde situationen. Nu kan vi inte dra oss ur däremot kan vi alla vänsterinriktade arbeta ännu hårdare för vår politik och partiet. För tror vi inte själva på detta så vem ska vi då kunna övertyga om att rösta på oss?
Du vet nog vad jag anser om allianser Nicke. Nu när vi har två allianser så är det i det stora hela bara två valalternativ.
Nej, välj först och samarbeta sen är min filosofi.
p.s
hälsa Hugo att han är så klok.
Hur kan vi argumentera ... när jag fann att jag inte kunde göra det drog jag mig ur. Det är beklämmande med alla som jobbar på basnivån, sliter med sina uppdrag inom och utom partiet, och sedan när som helst kan få en kniv i ryggen av en partiledning som verkar ha egna prioriteringar. Jag har sett olika försök till att arbeta med framtidsfrågor här i Stockholm, men de är isolerade, verkar inte ha stöd från den högsta nivån och allt hänger på att ett fåtal entusiaster försöker göra något i stort sett på egen hand. På det sättet kan man inte få en sammanhållen och framåtblickande politik.
Lösning? - Jag vet inte. Att ropa på ett "nytt parti" är meningslöst. Det finns för många partier som kallar sig vänster redan. Jag såg en del arga och engagerade ungdomar i V, men de flesta äldre verkade tämligen nöjda med hur läget var. Och i den mån de inte var det så hade de inga ideer om hur man skulle kunna gå vidare. Kanske en rörelse i form av Gemensam Välfärd kunde få fart på saker och ting?
Jag hålller inte med dig Mats att vi har två allianser. vi har två block som kämpar om regeringmakten eftersom inget parti kan få egen majoritet. Däremot har vi sju olika partier i dessa båda block som var och en står för olik politik.
Det är den styrkeförhållande som avgör den faktiska politiska inriktningen. Därför är det viktigt att rösta på sitt parti och ingen röst är bortkastad.
Skicka en kommentar