Fyra gånger har naturen skapat djur som har utvecklat flygförmåga.

Fyra gånger har naturen skapat djur som har utvecklat flygförmåga. Tre av de finns kvar än idag. Insekterna var först, sen kom flygödlorna, sen fåglarna och senast fladdermössen. Samtliga fyra är lika till funktionen men olika till konstruktionen

De flesta fullvuxna insekter är utrustade med ett eller två par vingar. De främre sitter alltid på andra leden av mellankroppen och de bakre på tredje leden. Ibland är ett eller bägge vingpar förkrympt och ibland finns inga vingar alls, till exempel hos arbetsmyror. Varje vinge består av två med varandra sammanvuxna kitinhinnor, som hålls utspända av förgrenade kitinlister.

Flygödlorna var de första ryggradsdjuren som hade förmåga till aktiv flykt. De anses generellt ha varit skickliga flygare. De hade stora vingar som bildades av skinn. Pterosauriernas hand hade fyra fingrar, den femte var tillbakabildad. De första tre fingrarna var korta kloförsedda. Det fjärde (ringfingret) var starkt utvecklat, längre än över- och underarmen och uppbar vingen, som till skillnad från hos fladdermöss enbart uppbars av just detta fingrer. Det har funnits hundratals olika arter som varit kapabla att flaxa och många har även haft förmågan till svävande glidflykt.

Flygödlorna utvecklades i slutet av trias för omkring 190 miljoner år sedan, och förekom då endast i det som senare kom att bli Europa. Under Juratiden börjar de förekomma på alla kontinenter. Till en början ökade artvariationen, och de förekom i storlek från en sparv upp till en örns storlek. Vanliga arter under denna period var den svanslösa Pterodactylus och den med lång svans försedda Rhamphorhynchus, båda i storlek ungefär som en mås. Under yngre krita minskar artdiversifieringen, samtidigt utvecklas jätteformer som Pteranodon med ett vingspann på upp till 7-8 meter och Quetzalcoatlus med ett vingspann på upp till 12-14 meter, det största flygande djuret som någonsin levat-

Det som särskiljer fåglar från alla andra djur är deras fjäderdräkt. Karakteristiskt för nutida fåglar är dessutom att de har en näbb utan tänder, att de lägger ägg med hårda skal, har hög metabolism, ett hjärta med fyra kamrar, spolformade kroppar, och ett lättviktigt men starkt skelett. Alla fåglar har främre extremiteter som utvecklats till vingar. Flygning är det främsta sättet att förflytta sig för de flesta fågelarter och används för häckning, födosök, för att undkomma predatorer och, hos många arter, för att förflytta sig mellan häckningsområde och övervintringsområde. Fåglarna har på olika sätt anpassat sig till flygning, bland annat med ett lättviktigt skelett, två stora flygmuskler och modifierade framben (vingar).. 

Vingens form och storlek bestämmer i allmänhet fågelns flygningstyp. Många fåglar kombinerar driven, flaxande flykt med mindre energiintensiv svävande flykt. Omkring 60 befintliga fågelarter saknar flygförmåga, liksom många utdöda fåglar. Flygoförmåga uppstår ofta hos fåglar på isolerade öar, troligen på grund av begränsade resurser och frånvaro av landrovdjur. Fastän de saknar flygförmåga använder pingviner liknande muskulatur och rörelser för att "flyga" genom vattnet, liksom alkor, liror och strömstarar.

De flesta fåglars anatomi, fysionomi och fysiologi är anpassade för flygning och aerodynamiken spelar därför stor roll. Lyftkraften får fåglar genom en kombination av vingens form, precis som på ett flygplan, och genom att flaxa med vingarna. Fågelns vingrörelser alstrar en kraft som för den framåt men de alstrar också virvelströmmar, vorticitet, som lyfter fågeln. Vid låga hastigheter är det framför allt vingens rörelse nedåt som alstrar lyftkraft men ju högre hastighet fågeln har desto större lyftkraft alstras även vid den uppåtgående vingrörelsen. De fjädrar som driver fågeln framåt i flykten är vingpennorna. De kraftigaste musklerna hos fåglar är de som svarar för vingrörelserna och dessa muskler är fästade vid den stora bröstbenskammen. Till skillnad från hos exempelvis människor och hästar förekommer det inte någon fysiologisk förändring i rörelsemekanik när fågeln växlar från långsam till snabb rörelse, utan skeendet är kontinuerligt och utan någon abrupt förändring av muskelrörelser eller vingslagsmönster.

För att stabilisera luftströmmar på ovan- och undersidan av vingen, mest vid låghastighetsflygning för att öka manöverdugligheten används Alula eller lillvingen. Det är en liten grupp fjädrar som sitter ovanför vingknogen på fågelns vinge. Alula utgörs av två till sex breda och styva fjädrar som ligger ovanpå varandra med den minsta fjädern överst och innerst mot kroppen. Dessa fjädrar skapar en sorts stel bladliknande funktion och de sitter fast på det enda rörliga benet på fågelns hand, motsvarande människans tumme, vars ben annars är sammanvuxna. Alula används framförallt vid start och landning.

Fladdermössen varierar i storlek från de med en längd på bara omkring 3 centimeter och en vikt på 2 till 3 gram (till exempel trynfladdermus, Craseonycteris thonglongyai) till sådana med ett vingspann på närmare 1,5 meter och en vikt på 1,5 kilogram (hos flyghundar). Gemensamt för alla arterna är vingarna, som består av hud utspänd mellan kroppssidorna och armens förlängda fingrar, utom tummen, som hos flertalet arter är fri och försedd med en klo. Hos flyghundar har även den andra tån (pekfingret) en klo. Dessutom finns flygmembran mellan bakbenen som ofta är fäst vid en broskig hälsporre (calcar). Svansen (om så finns) kan vara inbäddad i denna hud. Det tunna flygmembranet innehåller blodkärl, muskler och nerver.

Allmänt har fladdermöss päls på buken och på ryggen, och hos några arter täcker den även delar av flygmembranet. Hos de flesta arterna är grundfärgen brun- eller gråaktig med hår som kan vara enfärgad eller som kan ha två eller tre olikfärgade avsnitt.