50 år senare högtidlighölls minnet av förintelsen för första gången i Sverige. Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag och från 2005 har FN deklarerat dagen som en internationell minnesdag över förintelsens offer.
Jag fick i april 2010 möjlighet att lyssna på Benny Grunfeld som besökte Emmaboda. Till minnet av alla de som dödades av det nazistiska våldet så publicerar jag artikeln jag skrev då. Vi ska alltid bekämpa nazismen och rasismen var den än visar sig Vi glömmer aldrig förintelsens offer.
I eftermiddag hade jag förmånen att få lyssna till Benny Grünfeld som föreläste för Bjurbäcksskolans årskurs nio i deras Polenprojekt där man under läsåret läser om Nazism och dess historia och som slutar med en Polenresa där man besöker b la dödslägret Auschwitz. Benny Grünfeld överlevde helvetet och döden i Auschwitz.
Benny Grünfeld föddes i Rumänien 1928 och flyttade sen till Ungern. Under andra världskriget bodde han med sina två bröder och sin mamma och pappa i Koloszvar, numera Bluj i Ungern, som då var ockuperat av tyskarna.
- En morgon i maj 1944, knackade det på dörren och en ungersk polis, beordrade oss att inom en timme stå på gatan, endast med det vi orkade bära för att evakueras till ett säkrare område. Men vi skulle transporteras med tåg till arbets- och förintelselägret i Auschwitz, säger Grunfeld.
Det blev en fruktansvärd resa tillsammans med 4000 andra judar. På resan dog många av de vidriga förhållandena som rådde i tågvagnarna utan mat och vatten. Med minnesteckningar som han själv gjort varvad med bilder lotsar Benny oss genom denna fasansfulla tid. Han minns allt som hände och försöker verkligen få oss att uppleva med alla våra sinnen, t o m hur bränt människokött kan lukta.
Väl inne i Auschwitz fördelades de av en tysk SS-läkare. Det fanns 3000 SS-soldater och 22 SS-läkare, som bestämde vilka som skulle överleva. Kvinnor med barn samt äldre, gasades ihjäl omedelbart. De män som såg friska ut skickades till olika arbetsläger och fabriker. De som inte fick en dödsdom bodde under omänskliga förhållanden i överfulla baracker och en ständig brist på mat. Sen fick man slavarbeta utan att knappt få mat eller vatten. Att sjukanmäla sig var det inte tal om. De som inte orkade eller blev sjuka gasades eller sköts ihjäl. Över 4000 människor i hans transport, delades upp och några få, han och en av hans bröder överlevde. Hans yngsta bror, då 12 år och hans far avrättades.
Med stor och hemsk detaljrikedom berättade Benny Grünfeld om dödslägret. Bland annat berättar han utan omsvep hur pedofiler bland nazisterna avrättade en tonårspojke som de inte kunde komma överens om. Om hur han tvingades se på när vakter slog ihjäl hans kamrat med spadskaft. Om den där dagen då hans kamrater, alla tonåringar, tvingades in i gaskammaren och dödades. Om de tre tillfällena han undgick döden tack vare hans kurragömma lek, hans talangfullenhet för teckning och en hel del tur. Han tecknade vykort, födelsedagskort och julkort, som han sålde till en SS-man.
- SS-mannen gillade mina teckningar och sålde teckningarna, till kollegor och civilpersoner. På så sätt överlevde jag. Hans bror överlevde för att han var skicklig som guldsmed och tillverkade smycken som en kvinnlig fångvakt sålde. Vi kunde också äta i smyg av de ruttna matresterna som blev över till grismat från köket.
Han berättade om resan från Auschwitz till den tyska fabriken i Tyringen som man genomförde till fots och med järnväg. Många dog av törst och kylan under färden. Där arbetade han skift och monterade V 1-raketerna som Hitler skulle krossa Storbritannien Men förhållandena där var inte bättre än de i dödslägret. Avrättningar skedde godtyckligt när vakterna så önskade. Att t ex. sitta för länge på toan kunde leda till hängning Att lämna arbetet utan tillåtelse gav också dödstraff.
När ryssarna invaderade Tyskland i början av 1945, befriades de överlevande. Men många var mer död än levande efter ett liv i misär. De första dagarna dog 15 000 judar i dysenteri och andra sjukdomar. Benny Grunfeld, hans äldre bror och andra medfångar åt av de skira skotten från nyutslagna björkar för att överleva.
Sommaren 1945 kom han till Sverige med en sjuktransport. Efter en tid av rehabilitering i Karlskrona, flyttade han flera år senare till Luleå. Han arbetade som flygtekniker för SAS, 1961-1962. Numera åker han runt till skolor och berättar med stark röst om sina upplevelser. Han visar sin arm där numret A 8979 inristat, Han bestämde när han var mitt uppe i det hemska att han måste överleva för att vittna om nazismens grymhet och hans möten med eleverna ger intryck. Ingen av de som lyssnar på honom lämnar föreläsningen oberörd.
1995 gav han ut boken Tonåring i Hitlers dödsläger i samarbete med Magnus Henriksson och Olle Häger. En bok som blivit ett viktigt dokument om förintelsen och som ger en inblick i ett av de många hemska och fasansfulla människoöden som drabbades av nazismen.
Slutligen vill jag tacka Anders Brattström som är lärare på Bjubräcksskolan för att han ringde mig så jag fick möjlighet att besöka föreläsningen i Emmaboda Folkets Hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar