Kronhjort

Fotograferade denna kronhjort vid Hällasjämåla utanför Emmaboda kommun  Troligtvis en hind och fotografetat i dag fredag


Kronhjorten är ett av de största hjortdjuren. Den är i genomsnitt något tyngre men kortare än den asiatiska sambarhjorten samt något mindre än den amerikanska wapitin; den senare ses ibland som en underart till kronhjort. I familjen är endast älg uppenbart större. Hanhjorten (hjorten) når en längd av 175 till 225 cm från nosen till svansroten; svansens längd är ytterligare cirka 15 cm. Mankhöjden över bogen uppgår till mellan 130 och 160 cm. Levandevikt för normalhjorten cirka 200 kg men kan uppgå till 300 kg. Honan (hinden) är betydligt mindre. Kroppsvikten är ungefär 45 till 50 % av hannens kroppsvikt[2] och i Norden stiger honans vikt sällan över 170 kg. Dessutom finns betydliga storleksskillnader mellan de olika underarterna. Hannar på Korsika och Sardinien blir sällan tyngre än 80 kg

Kroppsfärgen är om sommaren mörkt rödbrunaktig (vilket givit arten dess europeisk-engelska namn, se nedan), med nedre delen av kroppssidorna grågulaktig. Huvudet är grått, mörkare på ovansidan, på sidorna ljusare. Från nacken sträcker sig ett mörkt band efter halsen och framryggen. Främre delen av bröstet och buken är brunaktig, bukens bakre del och lårens insida smutsvita. Benen i övrigt grå. Spegeln är ljusröd till smutsvit.

Ungen (kalven) är rödaktig med i vita fläckar ordnade i längsgående rader, vilket kan uppfattas som resterna av en fläckig dräkt som en gång fanns hos kronhjortens förfäder.

I vinterdräkten blir de rödbruna delarna gråaktiga, varför hela djuret vintertid har ett mera gråbrunt utseende.

Kronhjortens mule är huvudsakligen bar. Övre hörntänder finns hos såväl hanhjorten som hinden. Svansen är tydligt utbildad men kort, motsvarande ungefär halva örats längd.

Hornen är rikt förgrenade och tjocka hela vägen från basen till topparna, samt mer eller mindre knottriga, pärlade.

Kronhjortens utbredningsområde sträcker sig från Europa och Nordafrika till västra Centralasien. Wapitihjort som förekommer i östra Asien och västra Nordamerika kategoriseras idag ofta som en egen art men har tidigare behandlats som underart till kronhjorten.

I Östeuropa är kronhjortens utbredningsområde i stort sett sammanhängande men i Västeuropa finns flera från varandra avgränsade populationer. Trafiksträckor och större samhällen förhindrar ett genetiskt utbyte mellan de olika populationerna så att de blir mindre friska.[Västeuropeiska stater med större kronhjortbestånd är Storbritannien, Tyskland, Spanien och Österrike. I Frankrike, Italien, Grekland, Belgien, Irland, Nederländerna och Norge finns däremot bara små populationer. Till Sverige kom kronhjorten redan för omkring 10.000 år sedan. Den exakta utbredningen är dock oklar. Kronhjorten nämns till exempel inte i Västgötalagen, vilket tyder på att den inte fanns där vid den tid då lagen gällde (1200-talet). Den minskade dock under 1800-talet. I Västergötand fanns på 1600-talet gott om kronhjort, och där försvann den sista 1836. På Kållandsö fanns på 1820-talet omkring 150 hjortar, av vilka på 1840-talet fanns några få kvar. På Omberg fanns fram till 1830-talet kronhjort. Den minskade dock och på 1880-talet fanns de endast kvar i Skåne på godsen Högestad, Baldringe, Krageholm, Söfdeborg, Snogeholm, Övedskoster och Häckeberga.

På grund av sin popularitet som jaktvilt har kronhjorten inplanterats på många platser, exempelvis i Argentina, Australien, Chile, Nya Zeeland och Portugal. Även förrymda individer från hägn har bidragit till utbredningen.

Kronhjorten lever av gräs, örter, löv, kvistar, knoppar, svamp, bok- och ekollon samt bark av särskilt gran och bok. Säd angrips dels grön, dels som mogen, men hjorten äter då endast axet. Kronhjorten kan göra skada på framför allt granbestånd genom barkgnagning. Hjorten äter även potatis.

Parningstiden inträffar i september då handjuren, hjortarna, under brunsten brölar, och kämpar sinsemellan om hindarna. Kronhjorten är polygyn[8]. Starkare hjortar försöker samla ett antal hindar inom ett mindre område. I slutet av maj föder hinden vanligen en, ibland två kalvar.

Naturliga predatorer är varg och björn. De tar främst sjuka individer eller kalvar eftersom kronhjortar är ganska svårfångade djur. Det händer även att lodjur tar mindre kronhjortar