1975 - jag tror att årtalet är rätt - fick jag Monica Zetterlunds autograf i Emmaboda folkets park. Det var under Musik i Emmaboda och hon var där tillsammans med maken Sture Åkerberg, Lasse Bagge och ytterligare några musiker.
Hon var klädd i blåvitrutig blus, lång jeanskjol och gigantiska glasögon.
Jag kan skryta med att ha pratat med Monica Z:
"Hej! Kan jag få din autograf?", sade jag.
"Hej! Javisst. Vad heter du?", sade hon.
"Peter."
"Jag heter Monica."
"Jag vet."
Se där: En konversation med en legend.
Och jag vet inte varför, men det har dröjt alldeles för länge att se Monica Z. Jag tyckte inte att Cornelis-filmen ens kom i närheten av att göra Vreeswijk rättvisa och jag var ängslig för att det skulle vara detsamma med Monica Z.
Men nu har jag just sett den, och visst har jag förstått att Edda Magnasson gör ett starkt porträtt, men inte trodde jag att det skulle vara en av de bästa prestationer på film som jag någonsin sett.
Och hon är inte skådis!
Förutom Magnassons magnifika insats måste man hylla handgreppet att inte rygga för svärtan, sveken och utnyttjandet. Kronologin haltar visserligen, men det var filmskaparna också helt öppna med. Den konstnärliga friheten kan nyttjas bra och mindre bra, och här var det lysande.
Det är skönt när mitt Stockholm är grönt!
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar