Kråka

Kråkor är en av dom vanligaste fåglar mycket tack vare att dom är ett av dom mest anpassningsbara. Kråkan är precis som många andra kråkfåglar social och läraktig. Den håller helst till i skogsdungar, men även i parker och trädgårdar i närheten av människor. Den har skarp syn, hörsel och luktsinne. Under förmiddagarna söker kråkan energiskt sin föda och letar igenom alla ställen där det kan finnas lämplig föda. Kråkan är allätare och har en mycket varierad kost. Den äter till exempel döda djurkroppar, sniglar, insekter, frukt, köksväxter, groende eller mogen säd, småfåglar, smärre däggdjur, fisk och fågelägg.

Mitt på dagen vilar den sig, men under eftermiddagen är den åter ute på spaning. Framåt kvällen samlas traktens kråkor och tillbringar natten i någon lund eller skog. Kråkan är mycket vaksam, särskilt om den är utsatt för förföljelse. Rovfåglar undgår sällan kråkornas uppmärksamhet och de är kända för att mobba rovfåglar genom att förfölja dem under höga skrik. När en kråka av denna anledning eller vid någon fara ger ifrån sig sitt läte samlas alla kråkor som finns inom hörhåll.

Under häckningsperioden lever kråkorna parvis, vid andra tider av året ofta i flock. Kråkan bygger sitt bo i höga träd, i Sverige i slutet av mars eller i början av april. Gamla bon repareras ofta och används på nytt. Underlaget består av torra kvistar. Ovanpå dessa läggs gräs, bastremsor, rötter med mera, därefter ett lager lera och innerst ull, hår, borst och andra mjuka fibrer. Äggen är 3 till 6 till antalet. De är gröngrå, fläckade med leverbrunt och askgrått. Honan ruvar ensam, men efter kläckningen vårdar båda föräldrarna ungarna. Ungarna matas även en tid efter att de lämnat boet, och äter då ofta direkt ur gapet på föräldrarna.

Kråkan förekommer i en rad ordspråk och myter. Ett svenskt exempel är: "Det smakar ändå fågel sa gumman och koka soppa på den stör där kråkan suttit.", och ett latinskt ordspråk: "Cornix cornici nunquam oculus effodit" (sv. "Den ena kråkan hackar inte ut ögonen på den andra."). Att slösa med ens resurser i onödan kan ses som att "elda för kråkorna" (bokstavligen elda i brasan, men bara så kråkorna uppe vid skorstenen får nytta av värmen). Man kan "skriva som en kråka" (= så ens skrift ser ut som "kråkfötter"), "sätta en kråka i kanten" (notera, som vid rättning) och "sätta sin kråka" på angivet ställe (= signera en handling). Andra liknelser inkluderar "hoppa kråka" (hoppa jämfota i nedhukad ställning)

Den svenska barnvisan "Prästens lilla kråka" handlar inte om fågeln kråka. Kråka i detta sammanhang är ett gammalt smeknamn för "flicka".