Ådalen 31

I dag är det 84 sedan skotten föll i Ådalen och fem personer föll offer för militärens kulor den 14 maj 1931. Vad hände innan och hur gick detta hemska illdåd till?

I samband med en sedan sommaren 1930 pågående konflikt om lönesänkningar vid Marmaverkens sulfatfabrik där strejkbrytare anställts, utbröt på olika håll under våren 1931 sympatistrejker, bl.a. vid Graninge-koncernens sulfat- och sulfitfabriker vid Sandviken och Utansjö i Ådalen. För att lasta lagrad pappersmassa anskaffade nu koncernens ägare, Gerhard Versteegh, genom Ångermanälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare, bland annat studenter och "professionella" strejkbrytare.

Strejkbrytarnas ankomst den 13 maj väckte en oerhörd ilska. De strejkande arbetarna anordnade samma dag ett protestmöte i Kramfors och efter mötet tågade de till Sandviken. De lyckades komma fram till strejkbrytarna på fabriksområdet, där de arbetade på kajen, och en del av dessa misshandlades och medfördes till demonstrationen, då den återvände till Kramfors.

Den polis, som beordrats till platsen, hade inte kunnat hindra anfallet. Samma afton avreste därför på länsstyrelsens anhållan militär från Sollefteå: 60 man infanteri och beriden träng med kulsprutor, under befäl av kapten Nils Mesterton. Natten till den 14 maj ägde kravaller rum både vid stationen och vid Lunde med stenkastning från folkmassan och lösa skott samt rökgasbomber från militären. Några demonstranter brännskadas.

Foto: Robert Henriksson, DN

Den 14 maj höll Transportarbetareförbundet i Frånö Folkets hus ett protestmöte mot strejkbrytarna. Beslut fattades där om omedelbar och allmän arbetsnedläggelse vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen. När mötet var slut tågade mellan 3 000 och 4 000 deltagare från Frånö under kommunisternas ledning till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde.

När demonstrationståget kom till Lunde, trodde sig militärbefälet se vapen i demonstranternas händer och höra från folkmassan avlossade skott, något undersökningskommissionen inte fann några bevis för. En ryttarpatrull, vilken sökt hejda demonstranterna, hade avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än 100 meters avstånd från strejkbrytarbaracken, kommenderade kapten Mesterton eld. Med gevär och kulsprutor avlossade militären eld mot demonstranterna. Många av dessa träffades och fem personer dödades.

Foto: Robert Henriksson, DN

De fem dödade var:
Erik Emanuel Bergström han var 31 år gammal och jobbade på fabriken.
Evert Birger Nygren han var 22 år och arbetare.
Sture Allan Johannes Larsson han var 19 år och Jungman.
Ernst Viktor Emanuel Eriksson han var 35 år och fabriksarbetare.
Eira Karolina Söderberg hon var 21 år och dotter till en sågverksarbetare

De fyra männen gick i det främre ledet av tåget, kvinnan stod som åskådare vid sidan om tåget
Med undantag för Eira Söderberg var alla medlemmar i SKU (Sveriges kommunistiska ungdomsförbund) och SKP (Sveriges kommunistiska parti.) Även fem personer såras. Katastrofen kunde ha blivit ännu värre om inte trumpetaren i arbetarnas musikkår, Tore Andersson från Dynäs, handlat snabbt och blåst signalen "Eld upphör". Han blev senare delgiven misstanke om brott för att ”otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp”, men åtalet lades ner innan rättegångsdatumet.

Rättegången i september 1931 ställdes kapten Mesterton och några andra ur befälet inför rätta. Målsägande i rättegången var de som sårats under beskjutningen och anhöriga till de dödade.

Även arbetare som var delaktiga i kravallerna i Sandviken dagen innan dömdes. Kommunistledaren Axel Nordström fälldes bl a för "ledarskap vid upplopp". Han fick två och ett halvt års straffarbete och nekade nåd efter halva tiden med motiveringen:
"Eftersom jag inte gjort något olagligt, kan jag inte heller begära nåd!”

Även flera andra arbetare fick långa straff likaså ett stort antal journalister och andra vänsterpolitiker som angripit militärens, polisen, länsstyrelsen och den svenska regeringens agerande i ärendet dömdes till varierande fängelsestraff..

De ansvariga för dödsskjutningarna främst kapten Mesterton som beordrade eld, fick åtta dagars arrest utan bevakning, men de benådades sedan till sju dagar. Landshövding Karl Stenström frikändes helt med degraderades till häradshövding. Landsfogden Påhlman fick en bot på 500 kr för ”ämbetsfel”. En löjtnant Beckman fick tio dagars husarrest och furir Tapper som bemannat kulsprutan tre. De målsägande ansågs inte berättigade något skadestånd. Mesterton däremot fick skadestånd på 5 000 kr från Arthur Engberg och Karl Kilbom för ärekränkning.

På begravningsdagen 21 maj hölls fem minuters tystnad i hela landet med start kl 12.00. De döda begravdes under stora i hyllningar på Gudmundrå kyrkogård. Sture Larsson fördes till hemstaden Västervik och begravdes där. Den 29 november 1936 reste Sveriges arbetare en sten på Gudmundrå kyrkogård som bär Erik Blombergs "Gravskrift".

Här vilar en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös
Arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.

Jag instämmer i detta.
Glöm aldrig de som dog i Ådalen 31