Intill mig i soffan ligger katten Loke.
Han kommer in från kylan ibland, och att han gjorde det den här gången var en överraskning eftersom vi var ganska säkra på att han hade gått ur tiden eftersom det är länge sedan vi såg honom.
Han är snart 14 år och kastrerad, och han har alltid gått sin egen väg. När han vill gå in så går han in. Oftast ses han till någon gång i veckan och då äter han så att han står i alla fyra hörnen. Sedan skriker han med sin lite kufiska röst, och så går han en runda.
Han har aldrig varit en slagskämpe och när någon har velat bråka med honom har han gått därifrån. Han har alltid varit något av ett unikum, och jag tror att han har det ultimata livet - för honom. Mat och vatten finns alltid till hands. Han behöver bara komma hem för att bli mätt.
Härom dagen fick Lotta och Karin syn på honom några hundra meter hemifrån. Då trodde vi att han slutat sina dagar - i det fria, där han alltid haft sin fristad. De ropade till honom och han svarade på sitt märkligt pratande vis. Några minuter efter att de kom hem satt han på altanen, och då fick han kyckling.
Och nu ligger han här.
Han är delvis uppfödd med nappflaska, för mamma Kerstins mjölk sinade. "Flaskkatter" blir speciella, heter det, och Loke fick sitt fornnordiska namn tack vare Balder; den evige kattungen som också fick flaskan och som gick vidare sedan han blivit påkörd av en bil. Loke föddes något år senare och han ser ut som Balder, men han har aldrig varit busig, inte ens som liten. Han har bara varit väldigt udda, och alla tycker om honom, för de vet att han inte ändrar sig. Man kan fräsa och man kan slå, men ingenting biter på Loke.
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar