Kära vänner, en riktigt god jul! Ni som var här förra året minns kanske att predikan den julottan handlade om konst. I år tänkte jag istället fokusera på det som kanske är konstens motsats, nämligen krig. Eller rättare sagt tänkte jag prata om änglarnas budskap till herdarna om fred på jorden.
Det här året som nu lider mot sitt slut, 2014, är ju faktiskt ett bemärkelseår. Det är 100 år sedan första världskriget började. Ett krig brukar man ju uppmärksamma och inte jubilera och det är ju klokt, men just precis de här dagarna hände faktiskt en sak som var inte mindre än ett mirakel, som man gott kan fira som ett jubileum. Jag pratar förstås om julfreden 1914. Känner ni till historien?
Kriget startade i juli 1914 och hade alltså pågått i snart ett halvår. Många trodde fortfarande att kriget skulle bli kortvarigt, och nu närmade sig julen. På västfronten i holländska Ypern befann sig tyskar och britter i sina respektive skyttegravar. Dagarna innan jul hade man hört julsånger sjungas på såväl tyska som engelska, och God jul-meddelanden sändes över ingenmansland.
På julafton inleddes ett spontant och inte alls sanktionerat vapenstillestånd som skulle gå till historien. Tyskarna satte upp julgranar, och strax började man lämna skyttegravarna för att mötas i ingenmansland. Där gav soldaterna från respektive land varandra julklappar, man delade mat med varandra och önskade varandra en god jul.
Vapenstilleståndet spred sig, och det hände att man till och med arrangerade fotbollsmatcher. På vissa håll upphörde firandet på annandagen, medan det på andra håll drog ut ända till nyår. Och om inte detta räknas som ett Guds mirakel, då vet jag inte vad som skall göra det.
Jag vet inte vad det var som fick soldaterna på respektive håll att lämna kriget för ett tag, men jag vill gärna tänka att det beror på julens budskap om att Gud blir människa. Att vara människa, det betyder så mycket.
När man tänker på våldet i världen, både historiskt och i vår egen tid, så är det så lätt att tappa hoppet om människan. Men visste ni, att det är och alltid har varit väldigt svårt att få soldater att strida man mot man? Att gå in i närkamp, det är ingenting man vill göra, och det handlar inte om rädsla över att själv bli dödad i första hand. Istället handlar det om att vi människor har svårt, mycket svårt, att döda eller skada andra människor.
För att komma runt det här ”problemet” har befälhavare och makthavare i alla tider gjort vad de kunnat för att avhumanisera motståndaren. Man har kallat fienden för djur, hundar, monster - ja, allt möjligt för att kunna få till en strid. Och hur hemskt det än låter, så är det något som ger hopp. Så länge vi betraktar våra medmänniskor som just människor, så kan vi inte kriga mot varandra. Det ligger faktiskt inte i vår natur.
I höstas fick jag ett sms från en vän som har farit väldigt illa av att se människor tigga utanför affärerna i den stad den här personen bor. Vi har pratat en hel del om att det vore ju hemskt om man inte for illa av att se nöden, att det vittnar om medmänsklighet. Och så har vi pratat om de olika åsikter som man kan ha i frågan om hur man hjälper bäst. Det hela slutade med att min vän gick och köpte kaffe och en smörgås och frågade kvinnan som satt och tiggde utanför affären om hon ville ha. Kvinnan sa förstås ja och tack, och så hade båda två fått en gåva: min vän gåvan att få ge och hjälpa, och kvinnan som tiggde lite mat och varmt att dricka.
När min vän gjort detta kanske andra eller tredje gången, så fick jag ett sms där det stod: ”idag nuddade hon min hand när jag gav henne fikat, och plötsligt blev jag mer medveten om att detta är en människa av samma material som jag.” Nu tror jag inte att min vän förut trodde att den tiggande kvinnan var något annat än en människa, men det var ändå väldigt fint skrivet och en viktig insikt. Kanske är det samma insikt som soldaterna fick där vid julfreden 1914? Vi är alla människor. Vi känner igen oss själva i den andre. Kanske känner vi igen också Kristus i den andre?
När änglarna visar sig för herdarna där utanför Betlehem, bär de med sig ett budskap om fred. Jag tror att det är mer ett imperativ, en uppmaning, än ett konstaterande. Håll fred! Men hur skall det gå till? Jo, genom att ett barn har fötts. Kanske, utöver allt det andra som julens budskap rymmer, betyder det också att det där barnet, som är Gud som blivit människa, vill påminna oss om att också vi är människor. Det ligger egentligen inte i vår natur att inte bry oss om andra eller att bruka våld. Det är först när vi glömmer bort vår mänsklighet, och att dem vi möter är människor som vi, som det blir fel.
Nu är ju de flesta av oss som är här inte soldater och vi kommer förhoppningsvis aldrig behöva uppleva krig. Men fred handlar ju om så mycket mer än vapenstillestånd mellan länder! Fred handlar om hur vi bemöter andra. I familjen, i vänkretsen, på arbetsplatsen, i samhället. Freden börjar faktiskt där. I vardagen. Hos oss själva.
Jag tror att det var oerhört svårt för befälhavarna där på västfronten att få soldaterna att fortsätta kriga. Jag vet att det är omöjligt för min vän att gå förbi en utsträckt hand och inte bry sig. Därför tror jag, att änglarnas budskap till oss i vår tid är att på djupet fundera över vad det innebär att Gud blir människa, att vi är människor, och att Kristus bor i oss alla. Att inte lyssna på dem som vill hävda att de andra inte är som oss.
Gå gärna fram här efter gudstjänsten och ta en titt i krubban, se på barnet som vilar där. Försök tänka ”du är människa, som jag, och jag är människa som du. Jag lever i dig och du bor i mig”. Bär sedan med den tanken och känslan ut i vardagen och alla möten och bekantskaper som väntar. Så börjar fred. Så byggs Guds rike. Så kan vi svara på änglarnas uppmaning. Amen - må det bli så.
Präst Lina Petré, Algutsboda kyrka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar