Kvinnan som var en flicka

Det sitter en kvinna utanför Ica. Hon sitter hukande på stenläggningen. I regnet. Framför sig har hon en pappmugg. Där har några av oss lagt småpengar.
Andra låter bli. Vi vet ju hur det ligger till, inte sant? Hon ingår i en stor liga som skor sig på vår bekostnad. Utanför Ica. I Emmaboda. Där de stora pengarna finns.
Jag ger henne 50 kronor. Jag klappar om henne och jag stryker hennes nariga kind. Hon sitter där inte för att skinna mig. Hon sitter där för att hon är så illa tvungen, för att överleva. Men jag har idag plånboken full med kontanter. Jag borde ge henne mer, mycket mer.
Hon tar min hand med sin nariga. Hon säger:
"God bless you, sir. God bless you."

Men experterna säger: "Ge dem inte pengar, för detta ska världssamfundet ta hand om."
Eller hur. Och det funkar ju så förbannat bra.
Snabbt ser jag en bild. Av henne, kvinnan som sitter i regnet. Hon är tio år gammal. Hon leker med sina kompisar. Hon skrattar och på hennes ena knä finns ett skrubbsår. Hon har ramlat och slagit sig, men det har hon glömt. Hon lever. Hon - hon lever väldigt mycket.
Nu sitter hon här. Utanför Ica. I Emmaboda.
Hon är ute efter att blåsa oss?
Tror vi på det?
Vem har sagt till oss att inte gå på bluffen?

Sociopater.
Sociopater kan inte känna för andra människor.
Vi lyder sociopaterna.
Vad säger det om oss?
Vi har lärt oss att inte låta hjärtat styra oss. Vi ska inte vara sentimentala. Vi ska vara intellektuella jävla stenstoder som inte känner igen en äkta känsla ens när den hotar att spränga våra hjärtan.
För vi tänker. Vi analyserar. Vi skriver essäer och uppsatser.
Om skit.

Jo, om skit. För detta är så in i helvete mycket på riktigt.
Hon sitter där. Utanför Ica. I Emmaboda.
Hon, kvinnan som en gång var en flicka med skrubbsår på knäet. Hon sitter i regnet. För att bluffen inte ska bli uppenbar? Jo, så skall vi tänka. Vi ska vara bortskämda, förnumstiga västerlänningar som bygger altaner och vet hur vi på bästa sätt ska använda ROT-avdraget. Och vi vet ju: Hon sitter där. För att lura oss; ta del av vårt surt förvärvade välstånd. Och välståndet byggdes av dem som vi nu inte tycker är värda att få en promenad i veckan. Det var inte vi som byggde välståndet. Det är däremot vi som bidrar till att rasera det.

Och vi är så rediga, så rediga, och vi läser kultursidor och vi underblåser jag-kulturen i varje mintdoftande andetag.
Hon, kvinnan som var en flicka...
Hon är en ingen parasit.
Hon är en påminnelse.
Till oss.
Om att höja blicken och försöka förstå det vi själva slipper.
Jag känner henne inte. Jag vet egentligen ingenting.
Men jag älskar henne.

Peter Lejon, Långelycke