Jag har idag diskuterat emaljskyltar med en lögnare.
I sitt utbud hade han en ganska medtagen Spendrups-skylt. Jag betraktade den och undrade varför man försöker kränga en skylt som har högst 20 år på nacken i ett antikt sammanhang.
"Den här är oerhört ovanlig och den är från omkring 1920", sade han övertygande. "Under alla mina år i den här branschen har jag inte sett något liknande."
På prislappen stod 1950:-, och eftersom det på skylten, väl synligt, framgick att den var gjord efter 1972 funderade jag på om jag skulle peka på att detta var uppenbar humbug. Till saken hör att man inte kan hitta en Spendrups-skylt från 1920. Spendrups har hetat Spendrups sedan ungefär 1980. Dessförinnan hette det Grängesbergs bryggeri. För en ölburkssamlare värd namnet är det en elementär självklarhet, men det är inte givet att alla fäster stor vikt vid bryggerihistoria.
Vidare var inte skylten täckt med emalj. Den var gjord i en teknik som började användas på 70-talet och som sannerligen inte åldras med värdighet.
Men mannen såg trött ut och jag är ingen tjabbig figur som finner glädje i att påpeka andras tillkortakommanden. Jag konstaterade bara att det är snyggt med gamla emaljskyltar och avvek.
En stund senare såg jag att en väsentligt yngre man fick samma redogörelse för skyltens beskaffenhet. Undrar om han köpte den.
Vi avslutar dagens övningar med att kunskap är en lätt börda att bära.
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar