Transjö Folkets hus

Det ligger där bland tallarna ett stenkast från Transjö - på gränsen mellan Ekeberga och Algutsboda, och mellan Kronoberg och Kalmar. Det är så genuint och välbevarat att man blir tårögd, för det var precis så här de ursprungliga folkets hus-anläggningarna såg ut i denna del av världen.

På platsen byggdes 1906 en dansbana av nykterhetsorganisationen Verdandi och av den nystartade fackföreningen på Transjö glasbruk. Dansbanan byggdes sedermera ut till folkets hus och det skedde 1923.

Fackföreningen var en av de mest impopulära av de tidiga fackföreningarna och i just Transjö var konflikten mellan fack och företag så brännande att armén faktiskt var på väg in vid ett tillfälle.

Ett skäl till de anställdas missnöje var att en ovanligt stor del av lönen betalades ut i brännvin. Det var ett vanligt förekommande oskick som drabbade glasarbetarnas familjer, och nykterhetskämpar och socialister stod sida vid sida.
"Uppviglaren" Arvid Holmström - Algutsboda hembygdsförenings grundare - blev på grund av sitt fackliga arbete svartlistad på alla glasbruk och fick sadla om. Han blev sedan känd som excentrisk postiljon på postkontoret i Eriksmåla.

Åter till folkets hus: Glasbruket gick i konkurs 1951 och därmed tömdes brukssamhället Transjö på folk. Folkets hus stod mer eller mindre för fäfot och fick förfalla, men på 1970-talet lyfte entusiaster lokalerna på ett respektfullt och mycket hedervärt sätt.
Jag älskar Transjö, och lite extra älskar jag faktiskt dess byggnadsminnesförklarade folkets hus. Inte bara för att det är så ursprungligt utan även för att min blotta existens är beroende av det. Så här var det:

1928, på sommaren, var det dans och på plats fanns den 19-årige blomsliparen Ragnar Leijon från Kosta och den två år yngre bondtösen Karin Johansson från Spritsmåla. Hon var vacker som en dag och dansade som en älva och Ragnar fick ta sin plats i kön. Alla ville nämligen dansa med den exotiskt mörka skönheten, och när de tu så möttes i dansen uppstod den allra ljuvaste musik.

De fick sällskap och han flyttade till Åfors, och de gifte sig och bosatte sig på Potatisgatan. Hon skötte hemmet och han slipade blommotiv, och 1931 föddes sonen Johnny. Men hans tid på jorden blev mycket, mycket kort; endast några timmar.

1932 föddes så dottern Yvonne och året därpå blev Ragnar arbetslös. Det var dåliga tider, men i dåliga tider skall man satsa och då blev han istället kompanjon med spegelmakaren Sigvard Gustavsson, sedermera Fjällbrink, och företaget mellan Eriksmåla och Spritsmåla döptes till Eriksmålaglas. 1937 föddes Margareta, och hon är min mor.

Tillfälligheternas spel, och om inte Ragnar och Karin hade kommit till samma dans bland tallarna i Transjö.

Jag stannade till där idag på lunchen, och jag tänker så här: Om jag någon gång skulle komma igång med något musikaliskt igen - då skall vi spela här, för smarta telefoner och läsplattor befriar oss inte från ansvar. Vi har ett arv att förvalta.

Text och Bild: Peter Lejon- Långelycke