Elisabeth föddes, den 12 november 1887, som andra barnet till kantor Peter Bergstrand och hans fru Anna. Fadern var förutom kantor också lärare i den lilla skolan i Långasjö, inrymd i samma stora hus som kantorsfamiljens bostad. Från fönstret såg Elisabeth ut över kyrkan och kyrkbacken, genom de gamla trädens grenar såg man sjön glittra.
Det småländska landskapets årstidsväxlingar, byns liv i kyrkoårets rytm, föräldrarnas fromhet och de många berättelserna om socknens människor och öden präglades djupt i Elisabeths minne, så att hon senare, i sina böcker och bilder, inspirerades av gestalterna från sin hembygd.
Utbildning för en flicka?
Naturligtvis var det inte självklart att hon skulle gå konstnärens väg. Tvärt om, den stora familjens ekonomi var ganska ansträngd av sönernas studier, därför låg det närmare till hands att låta döttrarna gå hushållsgöromålens väg. Men Elisabeth själv hade, så som hon själv upplevde och beskrev det, genom en minnesvärd olycka som liten flicka, fått en sorts klarsyn och medvetenhet, så att hon upplevde saker och händelser omkring sig med större intensitet. Redan tidigt började hon måla och hade en stark önskan, att få komma till en konstskola.
På väg till Konstakademin
Detta verkade under lång tid omöjligt, och hon bemödade sig, att komma vidare på egen hand, genom flitigt målande och ett seriöst läsande av skönlitterära och filosofiska verk, men när sedan hennes bästa väninna, senare författarinnan Gertrud Lilja, 1907 bestämde sig för att gå på konsthantverksskola i Karlskrona, kunde även Elisabeth få sina föräldrars tillåtelse att börja där.
Elisabeth fick undervisning i teckning och modellering och uppmuntrades av sina lärare, att söka till Konstakademin i Stockholm. Hennes första ansökan avslogs, men vid det laget var hon så säker på, att det var denna väg hon ville gå, att hon ändå reste till Stockholm, där hon gick på en privat målarskola, för att bli bättre förberedd. Till sist kom hon in på Konstakademins skulpturklass. Trots att hon helst ville ägna sig åt måleri och färger, började hon arbeta med lera. Dyra färger hade hon helt enkelt inte råd med. Det ringa belopp, som familjen kunde undvara till hennes uppehälle, lyckades hon dryga ut med beställningar på porträttmålningar.
”Lilla Lisa i den stora världen”
Livet i huvudstaden under konststudierna var å ena sidan något mycket främmande för Elisabeth, som hade helt andra livsnormer från det lantliga Långasjö. Hon klädde sig annorlunda och delade inte studiekamraternas fest – och dryckesvanor. Å andra sidan hade hon emellertid ett starkt självförtroende och en känsla för rättfärdighet, som t ex ledde till att hon protesterade emot akademilärarnas föråldrade undervisningsformer. Hon var omtyckt av sina studiekamrater och några senare bekanta konstnärinnor hörde till hennes närmaste vänkrets: bland andra poeten Harriet Löwenhjelm, konstnären Siri Derkert, bildhuggaren Ninnan Santesson. Med de båda senare delade hon tillfälligt en ateljé, när hon efter akademitiden, år 1913, fick ett resestipendium och kunde vistas en längre tid i Paris, Algeriet och Italien. I likhet med otaliga nordiska konstnärer vid denna tid, sökte också hon inspiration och impulser till sin konst i södra Europa.
Livs- och arbetsgemenskap
I Florens och Rom fann hon sin livskamrat, Axel Poulsen, vilkens marmorskulpturer och annorlunda väsen gjorde starkt intryck på henne, hans djupa, lugna säkerhet berörde henne. När hon reste tillbaka till Sverige 1916, var det redan beslutat, att hon och Axel skulle vandra sin återstående livsväg tillsammans. Vid pingst 1917 träffades de i Växjö och köpte förlovningsringar. För henne var han den vän, älskade och man, som hon inte bara skulle bygga luftslott tillsammans med, utan även skulle och ville förverkliga denna dröm i trä och sten. Strax efter bröllopet började de två att bygga sitt hus i Charlottenlund, norr om Köpenhamn. Även när hon, under de första åren av deras gemensamma liv, hade händerna fulla med bygget och snart också med att fostra de båda sönerna och kunde oroa sig för, om hon inte höll på att avlägsna sig alltför långt från sin konst, så hade hon, trots det, förstått att spinna vidare på tråden och hålla fast i sitt konstnärskap.
Att lovprisa och att mana
Minnena från hembygden blev alltmer hennes kraftkälla. Med vällvillig stöd från Carl Laurin fick hon sina böcker på utgivna på Norstedts förlag. Inte så få författare vänder i politiska orostider tillbaka till gångna tider och söker där efter orsaken till nutidens onda, men också efter förebilder till ett bättre liv. För Elisabeth var upplevelserna av första världskrigets omstörtningar och andra världskrigets katastrofer starka motiv, att ge sig in i den offentliga debatten, genom skrivande och målande, för att ge motbilder, för att förmana och uppmana till besinning. Med orätt har hon beskrivits som hembygdsförfattare, ty även om hon förlägger sina berättelser till sin barndoms värld, så går hennes teman dock långt däröver i det allmänmänskliga. De är ett försök, framför allt att ge en plats i litteraturen för kvinnans kamp för ett eget värde, under den traditionella familjestrukturens krav och i det lantliga armodet. Men hennes känslosamma och ofta moraliserande tonfall är främmande för oss idag, så som även den religiösa grundtonen i hennes skildringar kan hindra oss att förstå, eftersom vi är vana vid nutidens sekulariserade debatt.
Liksom hennes texter, så väntar också hennes bilder, illustrationer och storslagna oljemålningar på nya betraktare, som kan se på dem oförbehållsamt och ställa nya frågor till henne.
Hennes verk i dag
Huset i Charlottenlund står kvar och är klassat som ”mycket värt att bevara”.
Hennes födelseort Långasjö förvaltar många viktiga verk, den lokala hembygdsföreningen har i många år tagit ansvar för bevarandet av levnadsdokument. Hennes böcker står att finna i bibliotek och antikvariat i Sverige, men också i Danmark och Tyskland. Den stora gobelängen ”Kvinnans årstider”, vävd för länsresidenset i Växjö, ligger hoprullad på museivinden på Smålands Museum, men förlagan i originalstorlek pryder Bergstrandsalen i Elisabeths födelsehem. Det bästa beviset på hennes skaparkraft utgör idag den väldiga altartavlan, som efter hennes död kom på plats i Långasjö kyrka: ”Den jordiska och himmelska lovsången”.
I spänningsfältet mellan mörker och ljus ger hon de tunga, grovt pålagda, jordnära färgtonerna en inre glöd. Den kosmiska händelsen, Kristi födelse, finner det enda riktiga svaret i de andäktigt stillastående barnen: att lova och prisa Gud. Även om barnen är porträtt av socknens barn, blir den sjungande skaran, i gestalternas enhetlighet, ett enda stort instrument för lovsången, som fyller kosmos, vidareburen av otaliga änglar.
Källa: http://www.elisabethbergstrandpoulsen.se/
text: Melsene Laux.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar